Erik Edman ser framtiden i HIF
Sommaren 1999 lämnade han HIF för att söka lyckan i italienska Torino, men medan de gamla lagkamraterna spelade hem SM-guldet fick han själv nöta bänk. Nio år senare börjar den trettioårige vänsterbacken se slutet på sin utlandskarriär. Kontraktet med engelska Wigan sträcker sig 2 år till, därefter är det Helsingborg och HIF som lockar. Cirkeln ska slutas.
Klockan är tio i elva på förmiddagen och HIF ska strax dra igång sitt sista pass innan bortamatchen mot Djurgården. Inne på Olympia joggar en ensam spelare runt planen, varv efter varv. Efter cirka en kvart är han klar med löpningen och beger sig till gymmet för styrketräning. Korsbandsskadan han ådrog i sig mars innebar inte bara ett missat EM-slutspel, det innebar också en lång rehabilitering för att ta sig tillbaka till fotbollen. När HIF E-zine möter Erik Edman gör han antagligen sitt sista rehabpass hos HIF för året:
- Jag åker över till England imorgon igen. Laget har varit i Österrike på träningsläger, men kör igång på måndag igen. Jag var över i 10 dagar före lägret när de körde igång med träningen, men nu har jag varit här 10 dagar.
Olycklig start i Wigan
Det var i Premier League-mötet med Blackburn den 22 mars som olyckan var framme. Strax före halvtidsvilan hamnade Edman snett efter en duell med motståndarlagets Jason Roberts. Knäet vreds och Edman fick lämna planen med bår. Det har nu gått drygt fyra månader sedan olyckan, men fortfarande återstår en lång rehabilitering. Dagens löppass var endast det fjärde i ordningen:
- Det känns bättre och bättre och någon form av ljus i tunneln börjar man väl se. Fast fortfarande är det väl lite så där och det är en lång väg tillbaka. Jag siktar på att vara tillbaka i bollträning i oktober någon gång.
Wigan Athletic tränas idag av förre Manchester United-backen Steve Bruce och förra säsongen slutade laget på fjortonde plats i tabellen, fyra poäng över nedflyttningsstrecket. Nu gör man sin fjärde säsong i den högsta ligan. Att tillgå på vänsterbacksplatsen utöver Edman har man den rutinerade Kevin Kilbane (som även brukar husera på mittfältet), samt Maynor Figueroa från Honduras. Det är framför allt dessa två som Edman får ta upp kampen med under senhösten. Något samtal med tränaren har han dock inte haft:
- Det är inte så i England att man snackar så mycket med tränaren, utan den dagen jag är aktuell så handlar det om att jag ska vara bra nog för att fajtas om en plats. Så det är ganska enkelt om man säger så, ingen behöver tala om för mig hit och dit. Det handlar om att prestera.
Trivs i England
Den misslyckade sejouren i italienska Torino följdes av en inte mycket bättre period i tyska andraligan hos Karlsruhe. Sedan gick flyttlasset hem till Sverige igen för spel i AIK och där gick det betydligt bättre. Efter bara en säsong i Stockholm bar det ut i Europa igen, denna gång till holländska Heerenveen, en klubb han förblev trogen i tre år. Efter en säsong i Tottenham och ytterligare tre i franska Rennes är han nu tillbaka i England, och trivs utomordentligt bra:
- Jag trivs jättebra och nu får vi vårt hus också när jag kommer över igen. Jag har två år kvar på kontraktet och det känns väl som att det är det som gäller. Sen vet man ju att allt kan hända, men som det känns nu så är det inte aktuellt at dra vidare någonstans. Det är Wigan som gäller.
Om tiden i Tottenham var lyckosam (Edman gjorde bland annat ett praktmål mot Liverpool som blev framröstat till årets mål i Premier League 2004/2005) så blev tiden i franska Rennes mer kärv. Skador ställde till det och speltiden var sparsam. Edman jämför franska Ligue 1 med Premier League:
- Frankrike är en lite underskattad liga här i Sverige. Det är inte så många som känner till den, inte så många som ser den på tv, men jag tycker att det är en bra liga med riktigt många bra unga spelare. Samtidigt är ju England nummer ett i världen, så det är väl den bästa ligan, med lag som har framgångar i Champions League och så. Det är väl ett litet snäpp upp nivåmässigt och sen skiljer det en del saker i spelet.
Sommaren 2010 går kontraktet med Wigan ut. Edman fyller då 32 år och ser HIF som slutstation i fotbollskarriären:
- Om två år går kontraktet ut, sen flyttar jag hem till Helsingborg. Sen får vi se om det blir HIF eller om jag slutar, men tanken är att jag ska flytta hem. Att fortsätta utomlands är inte aktuellt, inte någon annanstans än Wigan, så känns det i dagsläget. Jag trivs jäkligt bra.
Några andra alternativ i Sverige än HIF finns inte för den forne smålänningen, utan så länge han känner att han kan tillföra något så är det bara HIF som gäller. Vi passar för säkerhets skull på att avfärda ett par föreningar lite längre söderut:
- Jaja, vad fasen, Malmö eller Köpenhamn? Nej det är inte aktuellt.
Berömmer HIF
Senast Edman representerade HIF var guldåret 1999. HIF tränades då av norrmannen Åge Hareide, ställde oftast upp med en 4-3-3-uppställning och representerade en offensiv och publikvänlig fotboll. Edman menar dock att dagens HIF är ett bättre lag:
- Jag skulle vilja säga att så här bra fotboll som man spelar idag under Bosse, så bra fotboll har nog fan aldrig HIF spelat. Jag sa det redan efter ett par omgångar när det gick lite sämre poängmässigt. Nu har man ju tagit poäng också, men egentligen har man ju spelat så här hela året mer eller mindre. Sen är det ju alltid så att det kommer matcher där det inte stämmer hundra, men generellt sätt så har jag aldrig sett HIF prestera så här bra fotboll. Alla spelare är bolltrygga och vill ha boll. Det är kul att sitta och titta hur säkert det känns, bakifrån och hela vägen fram.
Den fotboll HIF i dagsläget presterar må vara vacker. Samtidigt finns det anledning till oro att det bländande spelet lockar till sig för många intresserade storklubbar, med ett vingklippt HIF som följd. En av många proffsryktade HIF:are är Adama Tamboura. Skulle den landslagsmeriterade maliern försvinna efter säsongen kanske en frisk Erik Edman skulle kunna ersätta? Scenariot låter frestande som HIF-supporter, men Edman själv är mer skeptisk:
- Det är inget som jag tänker på i dagsläget, men man vet ju aldrig vad som händer. Jag kommer att börja träna i mitten av oktober och innan jag hittar någon form av form så snackar vi nästan december. Sen beror det på hur laget går. Rullar laget på hyfsat så ändrar ju tränaren inte i onödan bara för att han ska slänga in någon jävel. Jag menar, det är inte Zidane som är skadad. Jag känner ju inte att jag på allvar kan konkurrera förrän in på jul tyvärr. Så stort steg är det från att vara skadad och gå in och spela i Premier League. Man får ge det den tiden och ha tålamod. Jag känner ingen press på att jag måste spela i oktober eller november. Först ska jag spela lite B-lagsmatcher och då snackar vi december, sen får vi se hur laget funkar och hur jag känner mig.
- Att komma tillbaka till HIF så tidigt som nästa säsong är nog inte aktuellt för mig, det känns inte så. Det är först då jag kan vara med och konkurrera på allvar. Sen när det gäller just HIF så var jag ju i AIK också en vända, men jag bodde i Helsingborg i fem år och min fru är här ifrån, så det är klart att HIF är min klubb.
