Gästkrönika: Reflektioner från 37:an
Signaturen Farouk levererar en matchrapport från sektion 37.
Äntligen lyckades vi med konsten att vända ett underläge till seger. Karekezi och Karisik, så stavas målskyttarna i en match som går rakt in i 2000-talets ännu inte särskilt välfyllda historiebok.
28 juni 2005: HIF – GIF Sundsvall 2-1.
Efter HIF:s miserabla äventyr de senaste veckorna, där en totalt orättvis seger mot Assyriska varit enda glädjeämnet, infann sig en stor nervositet inför tisdagskvällens match mot Sundsvall. Seger och fortsatt toppkänning, förlust eller oavgjort och man skulle sälla sig till lagen på den nedre halvan av tabellen. Det oerhört fina vädret bidrog till ett positivt tänkande.
HIF fick en kanonstart på matchen, då Graulund efter fint väggspel med Atiba blev fri med Giffarnas målvakt redan i första spelminuten. Dessvärre resulterade skottet inte i mer än en hörna. Ytterligare 2-3 minuter förde HIF spelet, för att därefter haverera totalt. Sundsvall var etta, tvåa, trea och möjligtvis även fyra på varenda boll! Otroligt tafatt spel från HIF:s sida och frustrationen växte inombords.
Mycket av HIF:s defensiva brister den här säsongen har beskyllts Ljung, som förvisso inte haft någon strålande vår bakom sig. Att Björck skulle vara den store frälsaren är dock för tidigt att tala om. Matchträning saknas och under den inledande timmen misslyckades han dels med att rensa en boll precis framför eget mål, men även i markeringsspelet samt i kommunikationen med Augustsson. Att Björck bör få fortsatt förtroende är dock givet, då han liksom hela HIF spelade upp sig betydligt efter HIF:s första byte. Den stora fördelen med Björck gentemot Ljung är framför allt snabbheten, ettrigheten och kämpaglöden. Sundsvalls anfallare hade inte en lugn stund, utan fick direkt efter bollkontakt Björck i ändan, något de säkerligen inte hade haft något emot om händelsen utspelat sig på en sjaskig sylta i Norrland istället för på Olympia. Nåja, skämt åsido, men med Björck på plan blev det åtminstone en ny försvarsmässig organisation, vilket är positivt efter den senaste tidens målkavalkad. I andra halvlek var hans insats klart godkänt, även om han skickar de flesta bollar rätt upp på läktaren. Fler matcher från start och även detta blir bättre. Dessutom dundrade han en stenhård frispark, på ett sätt vi varit vana att se Jesper Jansson göra, som Sundfors inte kunde hålla. Gött och se!
Förutom Graulunds friläge i matchinledningen hade HIF ingenting av spelet de första 30 minuterna av matchen. Trots detta var Swärdhs rockad aningen oväntad (han har ju knappast gjort sig känd som någon gambler). Thando ut – Karekezi in. Samtidigt plattades spelsystemet ut till ett mer renodlat 4-4-2, med Karekezi och Graulund som toppar. Ändringen visade sig ge resultat direkt.
Med Karekezi på plan fick HIF en helt annan tyngd än tidigare och de hopplösa långbollar som tjongats på Graulund tidigare, plockades nu förtjänstfullt ner av Karekezi. Jakten var inledd! Nämnde jag förresten att Sundsvall tagit ledningen under den första halvtimmen? Hermansson tog tillvara på ett missförstånd (misslyckad offsideställning?) mellan Björck och Augustsson och kom fri i bra läge. Daniel Andersson räddade skottet, men inte bättre än att Tobias Eriksson kunde stöta in ledningsmålet för Norrlänningarna.
Kvitteringen kom minuterna innan halvtidsvilan. Svanbäck fick till en av sina få lyckade passningar under matchen och Karekezi stötte in 1-1 efter 10 minuter på plan. Publiken var som i extas och över hela Olympia ekade ”Allez Allez Olivier!”. Första delmålet avklarat, kvitteringen.
Hela andra halvlek bjöd sedan på en enda lång attack från HIF:s sida. Sundsvall var rejält tillbakapressade och tog varje tillfälle till att maska, sänka tempot och slå vakt om sin poäng. Glädjande nog lyckades inte gästerna med sin fotbollsdödarkonst. Först gjorde Graulund 2-1, ett mål som blev bortdömt av en anledning jag själv inte la märke till. Därefter blev nämnde Graulund utbytt, till stora delar av publikens vansinne. I situationer som denna, då man frenetiskt pressar på för ett mål, är spelare av Graulunds klass ovärderliga. Hade man varit klyschig och dryg kunde man poängterat att han ”hugger som en kobra” och därför borde vara kvar på plan, men de vill man ju inte…
Eldin Karisik nickade in 2-1 efter inspel från Gustaf Andersson. Bytet visade sig alltså vara lyckat trots allt. Att Gustaf i slutminuterna missade chansen att punktera matchen, elegant framspelad av Karekezi, glömmer vi, och går vidare med att hylla Karekezi.
Vår nye publikfavorit, rwandiern, spelar självklart från start nästa match. Med sitt säkra, enkla passningsspel, skottvilja (och han har ett bra skott) och sin tyngd i luftrummet ger han HIF:s spel helt nya dimensioner. I och med att Karekezi plockade ner bollar och fördelade dem enkelt, började även modet hos övriga spelare att sakta återfinna sig. Karekezis inhopp, och enbart detta inhopp, var anledningen till att HIF kunde vända och vinna matchen.
Nästa match är Atiba på landslagsuppdrag, men låt oss glädjas över denna segern några dagar innan vi bekymrar oss om bortamötet med ÖIS.
/Farouk
Matchens lirare: Olivier Karekezi
Matchens höjdare: Solen, vändningen och Karekezis volter.
Matchens bottennapp: Killen på Östra läktaren, sektion 37, rad 6, som gnällde, sågade och påpekade idiotgrejer hela matchen igenom, utan avbrott längre än 20 sekunder (då han sjöng med i klackens ramsor). Värre gnällröv har aldrig tidigare upplevts, och då har jag ändå haft årskort på västra läktaren i 3 år!
För övrigt: Björck och Granen bildar mittbackspar. Snacka om ordvitsar vi kommer att få läsa framöver…