Serien rädda Allsvenskan: Pausunderhållning – En hejdundrande odyssé i nostalgins tecken.
Signaturen "Carlson" minns hur det var förr; på det glada 80-talet och i början av 90-talet. Då var minsann mjölkkossan ett begrepp som drog större folkskaror år efter år. Inte minst tack vare pausunderhållningen. Kanske är detta ett grepp att nyinföra på svenska arenor för att locka bred marginalpublik?
De senaste tjugo åren har jag gått på HIF i ur och skur. På den tiden hette motståndarna Myresjö, Färjestaden och Ramlösa BOIS. Man kan referera till ”legender” som Petri Jakonen, Mike Obiku och Roger ”Inkastet” Eriksson samt incidenter som Jonas Brorssons sågning av Piter Esberg framför gamla sittplats.
Genom alla år har klubben haft diverse spektakel i halvtidspauserna.
Mest berömd är kanske den klassiska ”Läktarrundan”, där allas vår Olle Larsson eldade på massorna genom att hojta ”ett, två, treeee!”, varefter publiken förväntades jubla i högan sky. Här vann alltid HIF-läktaren (nuvarande Södra Stå), medan Stattenaläktaren fick bita i gräset.
Ett inte lika populärt arrangemang var ”Mr DJ”. En göteborgare iklädd Hawaii-skjorta och en skivspelare på magen spelade Gyllene Tider i ett fåfängt försök att väcka mången surmulen helsingborgare ur sin slummer.
Så dök plötsligt ”Jokern” upp. En småväxt person utklädd till gycklare studsade runt på den täta mattan med oklart syfte. Än idag kvarstår gåtan vem som spelade Jokern. En dvärg? Eva Rydberg? Peo Ljung?
I minnets dunkla vrår återfinns även matchbollsleverans av helikopter (som förstörde planen), ”Dagens knatte” och flertalet mässingsorkestrar.
Numera dränks publiken i öronbedövande reklam och musik medan man intar sin dagliga korv. Ingen speedad Ola Selmén eller tystlåten knatte så långt ögat kan nå.
Som alltid blir slutsatsen: Det var bättre förr…
/Niclas Carlson
