Sentimentala tankar efter seriefinalen
Varning! Detta är en äckligt positiv krönika. Läs den endast om du klarar uthärda omåttlig HIF-optimism!
Det har tagit mig ända till nu att hämta mig från den fantastiskt härliga upplevelsen i måndags. Det var inte bara resultatet som lamslog mig. Stämningen före, under och efter matchen var magisk. Sällan har en vanlig seriematch lockat fram så starka känslor i mitt kroppsmålade bröst. Kroppsmålad därför att makeup-artisten Susanne Andersson från Viken ville visa sina kunskaper genom att skapa en HIF-tröja med hjälp av pensel och färg. Det blev en av de läckraste (och mest slimmade) tröjor jag nånsin burit och den uppskattades av såväl supportrar som ledare och spelare. Efter matchen fick jag ta ett ärevarv mellan borden där spelarna åt vinnarmenyn. Daniel Andersson (hjälten som räddade segern med en hand, han e HIF) ställde sig upp och vrålade ”KOLLA IN!”. Sportchefen Hans Carell (en av männen bakom de lyckade värvningarna, han e HIF) skrattade med hela ansiktet och gav tummen upp.
Då jag numera bor i Göteborg (har dock årskort på 37an, jag e HIF) på grund av studier, tvingades jag sätta mig på bussen hem vid midnatt. De flesta resenärerna slumrade gott men jag var alldeles för uppspelt för att sova. Med ett fånigt flin på läpparna satt jag och återspelade hela matchen och stämningen på läktaren för mitt inre. I bussens blå nattljus satt jag och stirrade på klockan ovanför chauffören. Tiden var inte inställd utan den blinkade med röda bokstäver ”AdJ” (gissningsvis förkortning för Adjust) hela vägen upp. För mig var det en självklar hyllning till Andreas Jakobsson.
Denne man som givit oss guldhoppet åter. Jag har bestämt för mig att Jakobsson tidigare sagt att han tänkt avsluta sin säsong i Landskrona eftersom det var där han först slog igenom och kände som sin moderklubb. Men nu tvivlar jag på att han nånsin sagt så. Den glädje han utstrålar när han förkunnar att allting känns helt rätt, att HIF är klubben i hans hjärta. Det är äkta. Han e HIF. Han e verkligen HIF! Det känns så skönt att kunna skriva det.
En som inte är HIF är Mattias Jonson. Jag är fortfarande tacksam för att han varit med om att ta guld åt HIF och det är helt okej att han gick till Djurgården och inte till HIF. Det som är extra kul är att jämföra honom med Jakobsson. Jonson är en landslagsspelare. Det är inte Jakobsson. Men Jakobsson har själv valt bort landslaget. Om Jakobsson idag skulle ändra sig och erbjuda sina tjänster igen så är jag övertygad om att han skulle ta en ordinarie plats bredvid Olof Mellberg. Jonson däremot är inte ens förste reserv till en anfallspost. Som bäst är han andre reserv efter Allbäck. Det känns nästan lite kaxigt att tänka så.
Det är en märklig känsla att vi har ett så bra lag nu och att så många av spelarna dessutom har sitt hjärta i klubben. Spelarnas HIF-kärlek sprider sig till supportrarna som i sin tur sporrar spelarna med att visa sin HIF-kärlek. Det är som en underbar, gudomlig cirkel. I måndags stannade klacken kvar efter matchen och ropade in Jakobsson som efter tio minuter av ihållande skanderande kom ut och tackade. Efter honom kom Andreas Granqvist rusande och kastade ut sin tröja till fansen (han ville göra det redan innan men fick inga andra med sig då, han e HIF). Imad Khalili var inte långt efter och sedan kom alla spelarna en efter en och kastade ut sina tröjor. Flera av spelarna var så rörda att deras ögon tårades.
Daniel Andersson, Andreas Jakobsson, Andreas Granqvist, Eldin Karisik, Imad Khalili, Erik Wahlstedt. Alla spelade mot Djurgården och är bevisligen HIF. Övriga spelare verkar mer och mer lättövertalade. Detta år känns som början på något stort. Guldet får kanske vänta till nästa år men det spelar inte så stor roll. De flesta av spelarna kommer att vara med då också och när det sker kommer vi att fira tillsammans på stadens gator ”and party like it’s 1999”.
