Örebro-HIF 2-0: Det gick som det brukar i Örebro
Första lag att plocka poäng av Mjölkkossan i fotbollsallsvenskan 2009 blev föga förvånande Örebro SK. I en tillställning på Behrn Arenas konstgräs tog hemmalaget sin sjätte raka hemmaseger mot HIF. 2-0 slutade matchen vars mest avgörande händelse ägde rum i den första halvlekens skälvande slutminuter då Joel Ekstrand målchansutvisades efter att ha kapat Eric Bassombeng.
HIF gick in i matchen med respekt för motståndet, väl medvetet om kvaliteterna i Örebros anfallsspel, framför allt faran i de båda yttrarna Eric Bassombeng och Roni Porokara. De första 35 minuterna av matchen var ganska händelselösa. HIF lyckades inte skapa särskilt många vettiga sekvenser av anfallsfotboll med bollinnehav på den sista tredjedelen av Behrn Arenas plastgräsmatta, och avsluten lös med sin frånvaro. HIF hade problem med att hålla i bollen på mittfältet, och slog bort fler bollar än vad man är van vid att se.
ÖSK var det klart bättre laget under denna inledande period, men skapade inte heller särskilt mycket avslut. Bästa läget kom kanske på ett långskott av Bassombeng, som Pär Hansson dock inte hade några som helst problem med att ta hand om. Just Bassombeng spelade ofta en huvudroll i den första halvleken, då Örebro valde att fokusera en stor del av sina anfallsförsök till kanterna, och då framför allt den 26-årige kameruanens högerkant.
HIF:s backlinje skötte sig ändå hyfsat, även om Christoffer Andersson stundtals hade problem med nämnde Bassombeng. Innerbackarna Marcus Nilsson och Joel Ekstrand stod dock upp bra, och på högerbacken såg Marcus Holgersson lovande ut.
Matchens kanske mest intensiva period kom sedan under de sista 10 minuterna av den första halvleken. Fredrik Nordback, känd hos HIF-publiken för den brutala tackling som förstörde Michael Hanssons knä 2002, spelade här en huvudroll, liksom HIF:s målvakt Pär Hansson. Det var Nordback som i den 35:e minuten nickade i ribban efter en situation som uppstod i samband med ett ÖSK-inkast högt uppe på offensiv planhalva. Och det var Hansson som fint räddade returen från Magnus Kihlberg.
Strax därefter var Nordback i farten igen, då han skruvade en frispark i Pär Hanssons högra stolpe. Det var Örebros andra chans att lägga denna frispark. Efter Nordin Gerzics försök som tog i muren, fick man en ny möjlighet, som alltså förvaltades betydligt bättre av Nordback.
Örebro etablerade nu ett tungt tryck mot HIF:s straffområde, och kom framåt i anfall efter anfall. I den 44:e minuten tog sig Bassombeng igenom HIF:s försvar, och bevakningen i form av Joel Ekstrand valde att chansa och tacklade den snabbe yttern i eget straffområde. Ekstrand var långt ifrån bollen, och domare Sven-Martin Åkesson från Kode tvekade inte – straffspark för Örebro. Och rött kort för Ekstrand. Målchansutvisning blev den något kontroversiella domen.
Fram för hemmalaget, nu i numerärt överläge, klev anfallsstjärnan Kim Olsen. Hans straff var helt okej, men Pär Hansson var med på noterna, gick åt vänster och gjorde en fin räddning. En alert Christoffer Andersson kunde sedan rensa ta hand om returen.
Det var emellertid inte slut på Örebro-dominansen. Innan halvleken tog slut hann Nordback med att träffa målramen en tredje gång – nu ribban efter en hörna.
HIF tvingades på grund av utvisningen till taktiska omdisponeringar. Den för dagen ganska bleke Erik Sundin ersattes av mittbacken Hannu Patronen direkt efter utvisningen, och i paus flyttade Isaac Chansa in istället för René Makondele när HIF gick över till 4-3-2 med tre centrala mittfältare.
Detta var tyvärr inte nog för HIF:s del när det gällde att få kontroll över mittfältet och bollinnehavet. I den andra halvleken fortsatte Örebros press, och det numerära överläget var tydligt. Örebro pressade högt och HIF fick aldrig igång sitt vägvinnande kortpassningsspel. I den 61:e minuten var det också till slut dags för ett rättvist ledningsmål. Det var Kim Olsen som revanscherade sig för straffmissen då han efter ett misstag av Hansson, tryckte in 1-0. Ett mål vars riktighet diskuteras. Hansson gick upp för att plocka ner ett inlägg från Samuel Wowoah, men bollen gled ur hans händer. Han fick sedan tag på bollen igen, och såg ut att ha båda händerna på bollen när Kim Olsen får foten på bollen och gjorde det mål som blev matchvinnande. Till ppv erkände Olsen efter matchen att Hansson nog hade båda händerna på bollen, men han kunde inte säga om Hansson dessutom hade kontroll på bollen.
HIF hade inga direkta chanser till kvittering. En bra sekvens var när pigge Marcus Holgersson slog en lång boll upp på Henrik Larsson, som tog emot i offensivt straffområde, föredömligt täckte bollen och passade till Rasmus Jönsson, som ur bra skottläge inte fick iväg något särskilt vettigt avslut.
HIF:s bästa avslut i matchen kom från Christoffer Andersson på tilläggstid, då HIF flyttat upp laget och lyckades under några minuter etablera ett visst tryck mot John Alvbåges målbur. Den senare kunde dock enkelt rädda Anderssons skott, som kom från det offensiva straffområdets vänstra hörn.
Istället kunde ÖSK i slutsekunderna öka på ledningen till 2-0, efter slarvig bollbehandling av Hannu Patronen på egen planhalva, som öppnade för inhoppande Emra Tahirovics första mål för säsongen.
HIF förlorade ännu en gång på plastgräs, och man förlorade ännu en gång i Örebro, och man gjorde det klart rättvist. Man fick aldrig igång sitt snabba passningsspel i en match där Örebro hade övertaget från början till slut. Ett övertag som förstärktes av Ekstrands omdiskuterade utvisning, vars effekt blev väldigt påtaglig i den andra halvleken då HIF hade stora problem på mittfältet. Hur stor roll spelade konstgräset? Hur mycket inverkar det negativt på HIF:s kortpassningsspel? Frågor man kan ställa sig efter att man återigen sett hur HIF:s offensiv visat sig mycket tam på matta av grön plast. Förra årets 0-1 mot Elfsborg, 1-2 mot Valsta Syrianska, 0-3 mot Gefle, 1-3 mot Örebro följdes idag alltså av 0-2 mot Örebro – HIF:s femte raka förlust på konstgräs.