HIF-IFE, Kommentar: Årets bästa insats
15 år har gått sedan USA'94, men två komponenter i den fantastiska svenska VM-truppen spelar fortfarande fotboll, och de befann sig på Olympias gräsmatta denna soliga söndagseftermiddag. Men Henrik Larsson och Teddy Lucic i all ära – på förhand riktades blickarna mot en annan duell i matchen, den om mittens rike. I huvudrollerna här: Marcus Lantz och Anders Svensson.
För en vecka sedan: Överkörd av Boyd Mwila på Stockholms Stadion där HIF förlorade mot ett Djurgården som parkerar på plats 14 i tabellen. Hjärnskakning, löd domen för Marcus Lantz, och där och då kändes det som vi fick se och uppleva på Olympia i eftermiddags mycket avlägset.
Elfsborg kom till Sundets Pärla med 16 raka matcher utan förlust i allsvenskan och sex insläppta mål på de inledande 13 omgångarna. Och i HIF:s bagage fanns en seger på de senaste fem, mot slagpåsen Örgryte.
HIF har under 2009 års allsvenska ofta fått svårt i matcher där man ställts mot lag med tre innermittfältare. Motståndarna har kunnat pressa och störa HIF:s uppspel så till den milda grad att förra årets magnifika kortpassningsspel oftast lyst med sin frånvaro. Fruktlösa långbollar från backlinjen har ofta präglat matchbilderna, och istället för anfallsspelet har det varit en näst intill perfekt försvarsenhet som gjort att HIF fortfarande är med på tåget. På en tågresa som för en enda resenär har Lennart Johanssons Pokal som slutstation.
Men efter den senaste tidens svaga resultat var det upp till bevis för HIF idag. Vid kryss eller förlust hade man sannolikt fått stå kvar på stationen och söka trösten på annat håll; i Europa League och Svenska Cupen.
Och HIF hoppade på tåget. Marcus Lantz agerade lokförare och sprang, vann boll, sprang mer, städade, sprang lite till och drog igång HIF:s anfallsspel med ett precis passningsspel från det centrala mittfältet. Anders Svensson fick inte en syl i vädret den första halvtimmen. Var det någon på plan som visade landslagsklass (det var det) så var det inte landslagsmittfältaren, som absolut inte gjorde en dålig match.
HIF:s första halvlek var den bästa laget presterat i årets allsvenska, och tangerade i klass de uppvisningar laget bjöd på under 2008 års allsvenska. Man ockuperade och höll fast vid mittens rike och pressade sönder alla Elfsborg-intentioner. Boråsarna hade faktiskt bara ett enda avslut i den första akten.
Marcus Lantz var som sagt magnifik i det som var den bästa halvlek någon HIF:are presterat denna säsong. Men han var inte ensam om att imponera. René Makondele, den ständigt löpande Christoffer Andersson, Andreas Landgren, Adama Tamboura och Joel Ekstrand – alla var de ytterst delaktiga i att HIF kunde spela så vackert efter marken som man gjorde. Marcus Nilssons försvarsspel fortsätter att imponera.
Och så klart: Henrik Larsson gav oss antydningar om att storformen är i antågande mot FC MIKA, och de skarvningar, passningar och löpningar som levererades höll den där oförståeligt intelligenta klassen som bara Kungarnas Kung och några till i världen kan visa upp. De som börjat gapa om att hans 16-åriga landslagskarriär borde avslutas... Jag hoppas de tittade på kvällens match. Jag hoppas att de såg en 45 meter lång djupledsboll på Rasmus Jönsson. Ur till synes ingenting skapade Henrik Larsson en målchans som kunde gett 2-0-ledning i paus.
Men i den andra halvleken var det dags för en annan HIF:are att ta över huvudrollen. Han är bara några år äldre än Henrik Larssons landslagskarriär, Rasmus Jönsson. 19 år gammal. Det han bjöd på i andra halvlek förde tankarna till en uppvisning en tidigare anfallskollega till Larsson, också med nummer 19 på ryggen, bjöd på en sommarkväll för 15 år sedan: Kennet Anderssons fantastiska lobbmål mot Brasilien som ställde Taffarel i Pontiac Silverdome.
Snyggast var Jönssons 2-0-lobb, Ante Kovic stod lite för långt ut och bara en spelare med ett målsinne långt utöver det vanliga, uppfattar och straffar en sån sak på det iskalla sätt som HIF-anfallaren gjorde. Han har varit kritiserad på sistone, och de flesta hade inför dagens match föredragit Erik Sundin på topp. Nu behövde inte Bosse Nilsson välja, för Sundin var indisponibel med skada, och efter att Jönsson lobbat in även det matchvinnande 3-2-målet känns inte valet särskilt svårt längre.
Ikväll var det ett gammalt, klassiskt HIF vi fick se. Det bländande anfallsspelet blandades upp med två försvarsmissar av Erik Wahlstedt och två tveksamma ingripanden från Pär Hansson. Det var till slut ytterst nära att Elfsborg, precis lika oförtjänt som förra hösten, fått lämna Olympia med en poäng. Bortalaget arbetade sig in i matchen i den andra halvleken, när HIF:s frenetiska inledande timme börjat sätta sig i benen, och inhoppade Denni Avdic hade flera bra lägen att utjämna.
Men med lite flyt levererade äntligen Mjölkkossan tre poäng igen idag, och nu är man i allra högsta grad en del av en allsvensk guldstrid som ser ut att bli lika jämn och hård som vi vant oss vid på senare år. Och bäst av allt: Allt det kunnande vi visste fanns i det här laget, och som vi väntat på hela våren - Det släppte man fram idag. ”Go and let it out, don't let it in”, sjunger Oasis i ett av sina bättre nummer, och den låtens essens tycktes prägla dagens HIF. Löplegendaren Haile Gebreselassie sa i kvällens Sportspegeln att man måste låta hjärnan ha makten över kroppen när kroppen säger till hjärnan att krafterna är slut. Och enligt den devisen löpte Lantz och Larsson all kraft ur sina trötta kroppar under de sista, frenetiska, tio minuterna av ordinarie matchtid och under de fem tilläggsminuterna. Det var en fröjd att se.
*******
Marcus Bergholtz i stand-by-läge på läktaren i väntan på kommande matcher i ett tufft spelschema. Och Andreas Landgren i stridens centrum på gräsmattan samma vecka som hans Bosman-övergång till Udinese offentliggjorts. Bosse Nilssons laguttagning var en risktagning, men den visade sig vara korrekt och nu får en fräsch Bergholtz dominera i Europaspelet i veckan istället.
*******
Rasmus Jönsson ligger nu trea i skytteligan, bara två mål bakom den klassige Tobias Hysén. Det är fina papper, framför allt med tanke på den kritik han fått. Det har under en tid ropats efter Erton Fejzullahu,12 mål i Superettan. Hade han gjort fler mål än Rasmus om han tillhört HIF under våren?
*******
Olafur Skulason: Välkommen tillbaka i hetluften!
*******
Elfsborg har hittills i årets serie vunnit två bortamatcher. Mot Gefle och Örebro. Det resonemang som fördes i en Kommentar (läs här) för två månader sedan känns återigen aktuellt.
*******
På tal om konstgräs. Gissa var HIF ska resa nästa söndag. Den är kanske inte lika skrämmande som Rambergsvallen, men Strömvallen i Gävle är likväl en av HIF:s mardrömsarenor. Förra året åkte man år cupen mot ett Division 1-lag här, och blev pinsamt utspelade av bottenlaget Gefle i en 0-3-förlust som kanske var den svagaste insats HIF gjort under andra halvan av innevarande decennium. Matcher som denna har under 2000-talet ofta varit skillnaden mellan absolut guldkamp och mittentillvaro för HIF, och på söndag måste HIF visa att man kan ge sig ut på de allra obehagligaste och mest skrämmande bortaresor och komma hem med poäng. Helst tre.