GEF-HIF 0-2, Kommentar: Imponerande, HIF
HIF trotsade alla spöken och visade att man vill vara med och slåss om titeln.
Inför söndagskvällens match på Strömvallen kändes det som att en poäng var det man kunde hoppas på. HIF är för tillfället hårt skadedrabbat, och dessutom var René Makondele avstängd och stjärnduon Marcus Lantz och Henrik Larsson slapp spela på Gefles förhatliga plastmatta.
Inför matchen hade Bosse Nilsson önskat sig regn för att göra underlaget mer hanterligt, och vädrets makter hörde onekligen bön: Det ösregnade över Strömvallen hela eftermiddagen.
Bosse talade också om vikten av att ha tålamod i spelet när man möter Gefle. Pelle Ohlssons bygge, numera vid match lett av Urban Hammar, är extremt välorganiserat och bjuder motståndet på nästintill ingenting. Misstagsminimering och positionsspel är nyckeln till Gefles framgångar, ja hela klubbens existens, i allsvenskan.
Och HIF gick ut i den första halvleken med tålamod. Trots att Gefle fick matchen dit man ville, med långbollar från HIF:s backlinje och ett outforskat terrotorium i mitten, blev HIF aldrig panikartat i sitt spel. Backlinjen låg för det mesta helt rätt, och Gefle fick sällan chansen att smyga upp i kontringar på de långa bollar som kom från hemmalagets backlinje.
Där HIF fullständigt gick bort sig 2007 (0-4) och 2008 (0-3), behöll man nu isen i magen, och man höll 0-0 till pausvilan. Organisatoriskt fanns inget att klaga på i defensiven, och det stukade manskapet såg till att det i alla fall inte skulle bli någon klassisk HIF-kollaps denna kväll.
Problemet? HIF skapade ingenting framåt. Gefle-muren kontrollerade fullständigt den egna planhalvan, och de långa uppspelen från backlinjen gav ingenting. 0-0 kändes som ett logiskt resultat i paus, och 0-0 kändes det här som att det skulle stå även efter 90.
Lösningen? Bosse Nilsson flyttade in en extra man på det centrala mittfältet i paus, för att försöka få mer tyngd i denna del av banan.
Sedan slog Christoffer Andersson en hörna.
HIF:s omdiskuterade 1-0-mål var precis det laget och matchen behövde, och nu tvingades Gefle börja blotta sig. Med lite tur gjorde detta att HIF kunde kontra in även 2-0, och snart låg vägen öppen för en välbehövlig trepoängare.
******
Innebörden: HIF vann inte bara sin tredje allsvenska seger någonsin på konstgräs, utan man vann en sådan match som så ofta under detta decennium hindrat HIF från absolut toppstrid. Där HIF så ofta gått in med till synes tveksam inställning i luriga bortamatcher, och blivit utspelat, tog den unga startelvan (medelålder: 23,5 år) sig moget an uppgiften och belönades med tre poäng.
Gefle borta kunde blivit ett nytt Örebro eller Häcken (vårens sämsta insatser). Gefle borta kunde blivit den fjärde raka bortaförlusten. Gefle borta kunde blivit den femte raka konstgräsförlusten. Men istället visade HIF att man vill och kan haka på i den allsvenska toppstriden.
Och det var nödvändigt, för i Stockholm dödade Elfsborg sitt spöke. Efter nästan ett år utan seger på naturgräs lyckades man ta en knapp seger (2-1) mot fjortondeplacerade Djurgården. Ett styrkebesked från Boråslaget, som haft så svårt att bärga trepoängare på bortaplan. I och med Göteborgs vinst mot TFF och Kalmars sena vändning mot BP igår börjar en toppkvartett, identisk med förra årets, att utkristalliseras (Med AIK som möjligt femte hjul i racet.)
******
Halva serien är nu spelad och HIF har klarat sig till halvtid med tätkänningen i behåll. En förbättrad försvarsorganisation och segrar i matcher man inte brukar vinna i allsvenskan, gör att den som är optimistiskt lagd kan se ett HIF som inte längre är ett lag som endast kan vara Sverigebäst när det kommer till cupspel (nationellt som europeiskt). Utan även ett lag som ofta visat att man har pretentioner att vara med och slåss om en ligatitel.
******
Det var Erik Sundin som, efter att ha löpt i ett vakuum i en timme, dök upp och slog in 2-0. Sundin framträder allt mer som en riktig matchvinnartyp, som dyker upp på rätt ställe vid rätt tillfälle. På de sex senaste tävlingsmatcherna har han gjort mål var 82:a minut, och det är just den typen av matchdödare som HIF ofta saknat på senare år.
******
Härligt att se den lovande forwarden Samuel Aziz få ta sina första steg på en allsvensk fotbollsplan. Och Fredrik Liverstam också, så klart. Snart är det kanske också dags för Yakubu Alfa?
******
Man ska vara medveten om att den här matchen lika gärna kunnat sluta med ett kryss. Ledningsmålet var tveksamt dömt, och strax innan 2-0-målet var Jonatan Berg nära drömmål. HIF dödade konstgrässpöket med liten marginal.
******
Och hur hade det gått om Gefle haft med Amadou Jawo och Hasse Berggren från start?
******
Det var kanske en liten chansning att ställa över Larsson och Lantz, men den var nog nödvändig i det tuffa spelschema som är, och nu går HIF stärkt vidare i en period som bjuder på få andningspauser. Matcher två gånger i veckan är vad som väntar i ytterligare tre veckor – förutsatt att HIF håller ledningen mot Zestafoni på torsdag.
******
Stark insats av HIF:s bortafölje, som (att döma av TV-ljudet) 70 mil hemifrån dominerade allsvenskans norra utpost.
******
Landgren och Skulason jobbade på bra i ställningskriget och visade att HIF:s innermittfält handlar om mer än bara Marcus Lantz.
******
Och så var det skönt att Pär Hansson var Pär Hansson igen. Mästerligt ingripande på Yannick Bapupas skott.