HIF- Odd Grenland 1-1 (1-1)
Trots sällsynt trist och tempofattigt spel lyckades HIF ta sig vidare i UEFA-cupen.
Det var ingen hög publiksiffra på Olympia ikväll. Drygt fyra tusen åskådare hade bänkat sig. De som stannat hemma behöver inte känna sig illa till mods, för det som utspelade sig på Olympias gräsmatta var, från HIFs sida, inget annat än spelförstörande fotboll.
Det började onekligen bra. Efter två minuter fick HIF en frispark som Mattias Lindström tog hand om. Han slog den på fötterna på en framrusande Alvaro Santos som stänkte in bollen via ribban i mål. Snyggt. Under en femminutersperiod direkt efter målet kändes det som om det var mer på gång, men icke. Ett par målchanser, sedan stannade det av helt.
Det måste sägas att HIF ikväll spelade destruktiv fotboll. Man gick inte in för att ha något eget spel utan enbart för att förstöra motståndarnas. Till exempel spelade Hasse Eklund defensiv mittfältare, allt för att ge HIFs vänsterkant understöd mot Edwin Van Ankeren. Nog för att holländaren var bra i första mötet i Norge, men inte ska man ha sådan respekt för en spelare att man sätter tre HIF-spelare nästan uteslutande på att se till att denne holländare aldrig fick bollen??? (Hansson, Eklund och Christoffer Andersson hade fått den roliga uppgiften.)
Första halvlek spelades i ett ganska makligt tempo. Odd kom inte till några större farligheter men HIF gjorde inte speciellt många knop framåt heller. Det var helt enkelt mycket lågt underhållningsvärde. Odd pressade fram lite mot slutet av halvleken och lyckades också kvittera. Det kändes ganska rättvist och det stod alltså 1-1 i paus. Nu tänkte vi att tränartrion säkert skulle ge spelarna en avhyvling i paus eftersom inställningen och tempot var näst intill obefintligt, men icke.
De första tjugofem minuterna av andra halvlek var det bedrövligaste jag har sett på Olympia på mycket, mycket länge. HIFarna stod nästan likt stelfrusna bergsgetter på bete ute på plan. Det hände ingenting och Odd satte istället upp tempot. Det fanns bara ett lag på plan och ett norskt ledningsmål hängde i luften. Stora delar av publiken vädrade sitt missnöjde genom att bua efter att HIF visat upp ett mäkta ineffektivt spel och detta verkade ge spelarna viss tändning eftersom det var som en liten vändpunkt. Att det sedan kan ifrågasättas huruvida det generellt sett är bättre att bua än att stödja laget är en helt annan sak. Ett par byten gjordes, och i samband med att Rade Prica ersatte Björn Johansen (publiken tyckte inte om att Bummen blev utbytt, men i ärlighetens namn var han ganska dålig idag) blev det lite mer gnista i spelet.
De sista tjugo minuterna avtog Odds offensiv och det kändes egentligen inte farligt längre. Det blev, som så många gånger förr när HIF spelar, oavgjort. Ingen förlust. Ingen vinst. Alla glada?
Bäst i HIF var de som visade mest kampvilja. Det fanns faktiskt ett par sådana. Marcus Lindberg var bra som mittback, även om han gjorde ett par små missar. Ulrik Jansson såg piggare ut än på länge och Mattias Lindström kan inte beskyllas för att inte kämpa. Annars såg det tämligen slätstruket och inte minst passivt ut ikväll.
Hört på läktaren 1: "De första 45 minuterna tog en timme att spela!"
Hört på läktaren 2: "Vakna, Nanne!"
Kvällens mest positiva: Jozo Matovac gjorde ett kort inhopp och visade att han är på gång. Han är alltid lika stabil.