Helsingborg- Halmstad 1-0
Regn, rusk och en dålig gräsmatta. Inte direkt de bästa förutsättningarna för toppfotboll. Men både Helsingborg och Halmstad försökte.
Det var inte utan att man på väg mot Olympia hade en tanke i bakhuvudet: "Det blir säkert inställt igen". Nu blev det som tur är inte det, men vädret var riktigt dåligt och ställde till det för spelarna. Att sedan Olympias gräsmatta för en gång skulle inte heller var särskilt jämn och fin hade också viss påverkan på spelet.
Matchen inleddes ganska tafatt, det kändes som om inget av lagen kunde ta tag i spelet på det sätt de ville. Ett par chanser åt båda håll blev det till, men därefter var det Helsingborg som hade det mesta och bästa av spelet. Lagen försökte i den mån det gick att vårda bollen, men de yttre förutsättningarna var som sagt inte så inbjudande till detta. Matchen fördes i ett ganska makligt tempo, och spionerna från Ipswich på läktaren kan inte ha blivit allt för avskräckta.
Andra halvlek var lik den första, tempot varierade mellan ganska långsamt och långsamt, det ville inte riktigt tända till. Som man brukar säga: "Matchen behöver ett mål". Det gjorde även denna match. Och mål blev det efter att Santos kom loss på vänsterkanten och slog ett inlägg som Micke Hansson sparkade hål i luften på. Tur var väl detta eftersom Hasse Eklund kom i ännu bättre läge och enkelt kunde sätta dit ledningsmålet. Säkert och distinkt. Och dessutom med fel fot. Nu vaknade matchen och tempot höjdes en del. Halmstad ville framåt men hade svårt att få fram de avgörande passningarna, något man till viss del kan skylla på Olympias gräsmatta.
Men inte heller Helsingborg var ofarliga och man hade fortsatt det mesta av spelet. Inget av lagen verkade riktigt heta framför mål och därför skapades inte särskilt många verkligt stora målchanser. Det kändes under mesta delen av andra halvlek som en säker seger för HIF, för även om Halmstad ville mycket så uträttade de inte lika mycket. De yttre förutsättningarna hade besegrat skönspelet denna afton och Helsingborg hade, sin vana trogen, också besegrat Halmstad med 1-0. Ett resultat som inte är det minsta orättvist men det bör sägas att det ändå var en ganska jämn match.
För HIFs del var det kul att se Lars Bakkeruds första sextio minuter. Han styrde och ställde på mitten och var mycket duktig från sin defensiva position på plan. Tyvärr försvann han helt och hållet under matchens sista del. Sven Andersson gjorde en mycket stabil insats och har verkligen kommit ur den svacka han var nere i tidigare i år. Han kommer att avsluta sin karriär med stil! Annars var det Marcus Lindberg som imponerade mest. Mittbackstalangen som är hårdare än Ola Nilsson, kanske aspirerar han på att bli nästa tuffing? Han uppskattas i varje fall av publiken.
Halmstad imponerade inte nämnvärt. Man hade ganska dålig kreativitet offensivt. Men en spelare är ständigt farlig: Stefan Selakovic. Han är stundtals lysande, dessvärre för Halmstad är han oftast alldeles för ensam på topp. I varje fall i de matcher då hans anfallskollegor inte kommer till sin rätt. Det mesta av vad han tar för sig har en bra baktanke och han är mycket påpasslig. Personligen undrar jag fortfarande varför han inte var med i landslagstruppen. Mittbacksparet var resolut och på högra mittfältet fanns Mikael Nilsson, den mittfältare som skapade mest framåt, även om det också blev en del bortslagna passningar.
Noterat 1: Nanne tog Santos i hand efter att den senare blivit utbytt.
Noterat 2: Bergstrand var väldigt munter på presskonferensen och hotade med att sätta ner Hasse Eklund som mittfältare i nästa match.
Noterat 3: Bollinnehav 55% för HIF. Frisparkar: 22-8 till Halmstad. Publiken var lite frustrerad.