Lundblad: Walls Come Tumbling Down
HELSINGBORG. Inför matchen mot IFK Göteborg talades det mycket om att det nu var dags för en ”värdemätare” för det nya HIF. 8648 bänkade sig förväntansfullt för att se om HIF höll måttet även mot bättre motstånd 2010.
Låt oss börja med just det, så vi har det överstökat. 8648. Nej, det är ingen rolig publiksiffra. Vad den (smått dramatiska) allsvenska konjunkturnedgången i publiksiffror egentligen beror på kan man diskutera och spekulera i länge – här väljer jag bara att konstatera att den insats HIF bjöd på måndagskvällen var värd åtminstone det dubbla antalet åskådare.
För de som såg matchen mot Göteborg som just en värdemätare, kunde avläsa mycket höga värden på sina mätinstrument. De fick bland annat veta att en del gamla sanningar gäller:
- HIF visade att man även 2010 var kapabelt att spela på samma utomallsvenska nivå som man var kapabelt till med Henrik Larsson i laget. Man kan spela en vacker fotboll mot de bästa, även utan Kungarnas Kungs one touch-spel som det ständiga navet.
- HIF visade att man även 2010 kan slå vilket lag som helst hemma. 2008 och 2009 tog man totalt 16 av 18 möjliga poäng i hemmamatcherna mot allsvenskans topp 3-lag. 2010 har börjat i samma stil.
Men det fanns också nyheter i kvällens värdemätare:
- HIF visade att man kan spela ett försvarsspel över hela banan som är i absolut allsvensk toppklass. Trots att Joel Ekstrand tidigt utgått skadad tog det 92 minuter innan seriefavoriterna skapade sin första målchans. HIF besegrade inte bara Göteborg för att man anföll mest och bäst, inte bara för att man gjorde flest antal mål. Utan också för att man släppte in minst antal mål. På den punkten skiljer sig kvällens toppmöte mot de flesta av matcherna mot topplag under 2008 och 2009.
- HIF visade fortsatt stabilitet. Där man tidigare år pendlat mycket i prestationerna under matcherna, nöter HIF 2010 på i 90 minuter. Det är disciplinerat och... svenskt – men utan att det ser tråkigt och primitivt ut.
Resultatet är att HIF nu spelat tre raka matcher i allsvenskan utan att släppa in mål. Det hände ett par gånger under föregående decennium, men det är ingen vanligt förekommande svit för Mjölkkossan.
Vad har hänt? Man kan peka på ett par punkter som gjort HIF:s nya fina defensiv möjlig:
1) Conny Karlsson kommit in. Conny är en tränare som ställer defensivt välorganiserade lag på banan. Och det har rapporterats från försäsongen att man nött väldigt mycket försvarsspel. Det var välbehövligt, och hittills har det fungerat nästintill prickfritt.
2) Erik Edman har kommit hem. Den superrutinerade vänsterbacken har ersatt en Adama Tamboura som under 2009 var väldigt svajig i defensiven, och effekterna sprider sig som ringar på vattnet i hela den rödblåa backlinjen.
3) Sen vågar jag gissa att HIF 2010 hittills tagit sig an uppgifterna med en större ödmjukhet än tidigare. Det nygamla HIF, home-coming-partyt med Lindström och Edman tillbaka, har sluppit allt favorittryck, och nära nog räknats ut inför säsongen. Resultatet har blivit att man spelat mer som ett LAG i försvarsarbetet över hela banan.
******
Rasmus Jönsson! Är det inte dags att börja kalla supertalangen för de stora matchernas man? Så fort det vankas storlag på motståndarsidan gör han sina allra bästa insatser. Från förra året minns vi framför allt hattrick-fyrverkeriet på Råsunda, klassmålen mot Elfsborg och ännu en stormatch mot AIK. Ikväll briljerade han stundtals med fina framspelningar och han visade prov på högklassig bollbehandling och spelförståelse. Verkar trivas i rollen strax bakom Erik Sundin.
******
Det var en sån där kväll på Olympia.
******
Tobias Hysén? Har tidigare i denna kolumn utropat honom till allsvenskans bäste spelare. Men en kväll som denna är det svårt att bortse från en sådan som Markus Lantz. En gigant på mittfältet. På rätt ställe hela tiden, passningsskicklig och stenhård i närkamperna.
******
En sån där kväll då det bara känns i den helsingborgska luften att det finns inget (förutom augusti och äckligt disciplinerade bonkagäng) som stoppar HIF.
******
Detta var för övrigt HIF:s bästa match på Olympia sedan det klassiska derbyt mot Malmö den 28 april 2008. Visst, fjolårets matcher mot Elfsborg och AIK var fina, men HIF uppträdde betydligt stabilare över 90 minuter ikväll.
******
Det är bara Pippo Inzaghi i hela världen som har skönare målgester än Matte Lindström.
******
Det går inte lika bra för regerande mästarna AIK... Har de hittat formen till mötet på Olympia om exakt en månad?
Tre dagar före den matchen ska HIF till Listerlandet. Den uppgiften (Mjällby alltså) ter sig i nuläget betydligt mer skrämmande.
Härnäst väntar Söderslätt och Trelleborgs FF. Med risk för att låta motsägelsefull efter hyllningarna ovan, det kan vara läge att komma ihåg att det är 81 poäng kvar att spela om.
Men, som Conny Karlsson sa i en TV-intervju under kvällen: De nio poäng som hittills samlats ihop kan ingen ta ifrån HIF.
René Makondele fick ingen speltid ikväll. Kongolesen kommer att få det mycket svårt att ta tillbaka sin plats i startelvan. Christoffer Andersson agerar stabilt som vänsterytter, och på topp visar Erik Sundin bra klass.
******
Kolumnens fem bästa ikväll:
5p. Marcus Lantz – Styrde och dominerade mittfältet. HIF:s viktigaste spelare.
4p. Rasmus Jönsson – Tar steg för steg. Imponerande fotbollshjärna.
3p. Mattias Lindström – Jobbar stenhårt över hela banan. Bra inlägg och påpassligt framme vid målet.
2p. Erik Edman – Fortsatt stabil. Har tagit steget ner till allsveskan på perfekt sätt. Inga dåliga inlägg heller...
1p. Erik Sundin – Går från klarhet till klarhet, även om målen hittills saknas. Utmanar hela tiden med löpningar, och kommer i rätt position.
(Totalställning 2010: Edman 12, Lindström 10, Lantz 7, Sundin 5, Jönsson 5, Nilsson 4, Ekstrand 2)
******
Förresten... HIF leder allsvenskan. Glömde jag säga det?
