Lundblad: Tinnitus I Hjärtat
Stekhett derby ikväll. Blir det lika bra som 2008?
28 april 2008. En kväll jag nog aldrig kommer att glömma. Till Olympia kom ett HIF som var naggat i kanten, nere för räkning efter smäll på smäll på smäll. Men som i motvinden ändå kunde känna stolthet och som bibehållit tron på den egna förmågan, trots allt som hänt under veckorna innan denna kväll. En kväll som bjöd på derby mot Malmö FF.
För det hade varit en tung, tung, tung aprilmånad för Mjölkkossan. HIF hade visat upp ett bländande spel. Anfört av Henrik Larsson hade man spelat på ett sätt som sällan eller aldrig skådats i allsvenskan. Full fart framåt, kortpassningsspel, kombinationer, estetik. Det var inte för inte som Erik Edman gått ut och kallat HIF för Sveriges Barcelona.
Men det fanns ett problem, som gjorde att läget inte var vad alla i Nordväst kände att det borde vara inför detta derby. Poängskörden.
Ni minns det säkert. På Olympia hade HIF spelat ut tre ganska svaga lag efter noter. Halmstads BK, Gefle IF och IFK Norrköping. Resultatet: Tre kryss.
Inför derbyt hade HIF alltså noll segrar på hemmaborgen. Mot Halmstad hade Martin Fribrock skjutit in ett tramsskott från 40 meter. Henrik Larsson hade sedan missat en straff i slutminuterna. Mot Gefle och slagpåsen IFK Norrköping hade kvitteringar fallit i matchernas absoluta slutskeden.
Det kändes...orättvist, och det hade inte gått så jättemycket bättre på bortaplan. På Söderstadion hade HIF fått två mål bortdömda, och trots att man spelat ut Hammarby efter noter i den andra halvleken förlorade man med 1-2. Och återigen hade Henrik Larsson missat en straff i slutskedet.
Malmö FF hade å sin sida börjat allsvenskan helt OK, och hade ett lag där mycket handlade om stjärnan Ola Toivonen, som avgjort motsvarande derby ett år tidigare. Det kändes som att det kunde bli ännu en besvikelse för HIF, som bara vunnit ett av de tio senaste derbyna.
Men det struntade Henrik Larsson, Marcus Lantz, Andreas Granqvist, Isaac Chansa och Razak Omotoyossi i. Man klev ut och spelade den ljusblå skjortan av Malmö FF direkt. Det dröjde 57 sekunder innan Omotoyossi noterats för kvällens första mål. HIF satsade allt framåt och spelade sitt allra vackraste spel.
Hjärnan Henrik Larsson och hans väpnare Marcus Lantz hade deras kanske finaste kväll i HIF. René Makondele visade sin höga nivå, liksom Chansa och Adama Tamboura. Och Christoffer Andersson var där, i storform, jagandes sin första derbyseger på Olympia sedan 2003.
Men MFF var inte dåliga. De åt sig in i matchen och skapade chanser mot ett halvsvajigt HIF-försvar. I en match som tog med åskådaren på en berg- och dal-bane-tur mellan hopp och förtvivlan rullade målen in på båda håll. Henrik Larsson nätade två gånger, liksom Jonatan Johansson.
Efter 79 minuter ledde HIF med 3-2 och då hände det som skulle göra en fantastisk derbymatch helt oförglömlig. Jimmy Dixon, Malmös stundtals vårdslöse innerback, fällde Isaac Chansa i det egna straffområdet. Martin Hansson tvivlade inte, blåste straff.
Och det är här som hela Olympia stannar. Efter tre hemmamatcher av tappade ledningar, oförmåga att stänga matcher, och två Larsson-straffmissar: Är historien på väg att upprepa sig? Skall fotbollsgudarna återigen hånle i HIF:s ansikte? Det HIF som de flesta av de 16704 på Olympia denna kväll är övertygade om är Sveriges bästa fotbollslag (förutom i tabellen då).
Marcus Lantz, ny straffskytt, lägger upp bollen på straffpunkten. Känslan är i denna stund påtaglig, stark. Det kommer att hända igen.
Men det gör det inte.
Marcus Lantz, rovdjuret som gör en av sina landslagsmässiga insatser, gör det han ska på straffen. 4-2. Förbannelsen är bruten. HIF är ett vinnarlag igen.
Det är mitt överlägset starkaste derbyminne.
******
Ikväll är det dags igen. För ännu en kväll av förhoppningar, förväntningar och lite rädsla. Och den här gången är förutsättningarna, som E-Zine visar i en annan artikel, historiska. För första gången någonsin möts Skånes båda fotbollsstorheter i en match där man inför avspark parkerar på plats ett och två i den allsvenska tabellen.
Och det märks att det är ett av de allra största skånederbyna, ett av dem som bara kommer någon gång per decennium. Överallt pratas det fotboll. Människor som jag aldrig trott skulle ha någon aning om vad en boll, än mindre ett allsvenskt toppmöte, var för något: De vet. De vet att det är derby ikväll. De pratar fotboll. Skåne kokar, det känns nästan som att man lever i Buenos Aires eller Rom. Vi har tinnitus i hjärtat.
Man kan uttrycka det så här: Det är en skön dag att vara skåning och helsingborgare. Ikväll hoppas jag att de Elva röa som skickas ut på Olympias gräs i den kyliga aprilkvällen känner samma sak. Att de gör som sina föregångare för två år sedan. Att de går ut och älskar situationen, fångar möjligheten och gör sin bästa match för året.
Vi behöver inte säga så mycket mer än så idag. Vi kan bara hoppas att HIF ger oss ett ny kväll att aldrig glömma.
******
Till sist ska kolumnen också redovisa de fem bästa spelarna från matchen i Åtvidaberg förra veckan.
5p. Christoffer Andersson – Vilka mål! På väg mot formen? Alltid nyttig i defensiven.
4p. Marcus Lantz – Är i sitt bästa slag för tillfället. Har han varit bättre sedan hemkomsten?
3p. Rasmus Jönsson – Tre assist talar sitt tydliga språk. Gör en mycket bra säsong hittills, lite i det tysta.
2p. Pär Hansson – Säker där bak.
1p. Mattias Lindström – Svårt att bortse från Lindström även denna gång. Jobbar stenhårt och visar klass på inläggen. Tur att han undvek varning och avstängning i derbyt.
(Totalställning 2010: Lindström 20, Lantz 18, Edman 13, Jönsson 11, Hansson 8, Andersson 5, Sundin 5, Nilsson 4, Ekstrand 3, Gashi 3)
