Lundblad om HIF-ÖSK: Who's Next?
Gustav Lundblad kommenterar torsdagens fotbollsfest på Olympia.
Kallt, kallt, kallt var det på Olympia på torsdagskvällen. Vi var många som optimistiskt vågat oss på vårklädsel när det vankades allsvenskt toppmöte. Vädergudarnas straffade emelleritd denna hoppfullhet hårt, när en bister vind gjorde majaftonen riktigt ruggig.
Denna krönika ska emellertid inte handla om väder och vind. Det var nämligen så att spelet som HIF bjöd på mot Örebro värmde de 10367 gott nog för att inte isande vindar skulle bli det bestående intrycket från kvällen på Olympia.
Jag skulle till och med vilja säga att matchens första 25 minuter var, om inte de bästa, så i alla fall de vackraste som HIF bjudit på i årets allsvenska. Kortpassningsspelet fungerade mycket bra, och ofta förde anfallskombinationerna tankarna till Bosse Nilssons och Henrik Larssons HIF anno 2008.
Dessa minuter var inte bara estetiskt vackra och med två mål grundläggande för HIF:s vinst. De var också ett statement. ”Tråkiga HIF”, sjöng HIF-klacken om efter ungefär 20 minuter. Ironin var naturligtvis riktad mot de bittra kommentarer som motståndare i årets allsvenska bjudit på efter förluster. Tobias Grahn (Mjällby) och Bojan Djordjic (AIK) talade efter mötena med HIF om ”dödgrävarfotboll” och att HIF inte var värda sin tabellposition. Och inför matchen mot (det ofta utspelsbenägna) ÖSK, hade motståndarnas Nordin Gerzic hävdat att HIF inte imponerat hittills i årets allsvenska, utan bara haft flyt. Hans lag, tillsammans med Elfsborg, spelade seriens bästa fotboll, hade han sagt.
Men med all respekt för Örebro, trots allt trea i tabellen – den där sprudlande anfallsfotbollen såg vi inte så mycket av på Olympia ikväll.
Faktum är att ÖSK över huvud taget inte var med i matchen när HIF tryckte gasen i botten. Efter den inledande halvtimmen drog HIF ner på tempot, och kontrollerade sin ledning. Väl passiva blev man under den andra halvlekens inledande tjugo minuter, då man lät Örebro ta initiativet på mittfältet. Närkingarna fick hålla i taktpinnen under denna period, och man lyckades dessutom tillfoga HIF ett tredje baklängesmål denna säsong.
Men HIF tryckte till igen under matchens sista del och höll undan ganska lätt till slut. Och särskilt farligt blir det sällan för HIF när man förlorar kontrollen på mitten, för backlinjen är i år så oerhört säker. Även om motståndarna äger bollen och går upp med mycket folk i anfallen, så skapas väldigt sällan målchanser. Förr om åren hade Örebros 2-1-boll bäddat för thriller sista halvtimmen. Nu blev det mestadels juventinsk avspelning av tiden, även om ÖSK kändes farligare än de flesta lag HIF mött i årets serie.
******
Vikarierande innermittfältaren May visade återigen klassen med säker bollbehandling och ett precist passningsspel. Tankarna gick till den roll som Isaac Chansa hade bredvid Marcus Lantz i våren 2008:s spelmässigt dominanta HIF. Fina tankar.
******
Nu väntar en gammal ”vän” i nästa match: Ett av få ”spöken” som återstår att fälla för det nya HIF är konstgräset. Gefle och Strömvallen står som värd för årets första match på artificiellt underlag, och det ska förstås bli mycket intressant att se hur HIF hanterar det.
Men HIF 2010 har visat en sådan ödmjukhet och prestigelöshet inför olika typer av uppgifter och scenarios, att jag (ta i trä) tror att man ska klara av att vinna även på konstgräs. Även om Gefle varit bättre än vad de flesta trott i årets allsvenska. AIK-ratade Alexander Gerndt ligger dessutom tvåa i skytteligan.
******
En skön grej med årets HIF är också de snygga målen. 7 av 15 mål hittills har varit av det spektakulära slaget (Lindströms mot BP och AIK, Chrisses båda mot Åtvid och kvällens, Rasmus mål ikväll, samt Gashis kanon mot Elfsborg).
******
Det har pratats mycket negativt om matchen mot Gais. Jag håller inte riktigt med. Visst var HIF i åttio minuter ganska trubbiga mot Gais. Men underlaget bestod mestadels av sand och motståndet var starkt och offensivt. Jag väljer istället att se till den pondus och uthållighet som HIF:s försvar visade i den här matchen. Intakt bortanolla efter fem matcher – det är helt otroligt för oss som följt HIF under de senaste tio åren.
När vi ändå är igång och pratar om bra motståndare kan vi ju passa på och ranka årets främsta motståndare efter det de visat upp mot HIF:
1. Gais (imponerade en hel del på mig med ett aggressivt spel över hela banan, bra försvarsspel och duktigt mittfält) Resultat: 0-0.
2. Mjällby (ja, innan utvisningen på Robledo då. Fick till lite offensivt tryck mot HIF-målet, och visade offensiva intentioner) Resultat: 1-0 till HIF.
3. Elfsborg (Hade inte mycket chans mot ett starkt HIF, men visade ändå att man är farliga i alla matcher – även när spelet inte fungerar. Resultat: 2-1 till HIF.
4. Trelleborgs FF (det var ingen fantastisk match på Vångavallens urusla matta, men TFF är det enda lag som faktiskt förtjänat mer än HIF i en allsvensk match 2010. Var mycket nära att avgå med segern i batalj som präglades av chansbollar och kamp). Resultat: 0-0
5. Brommapojkarna (Den match som påminde mest om hur det brukar se ut på Olympia på senare år. Fick en man utvisad och backade hem med allt, men var nära att hålla undan till en poäng. Bra försvarsspel). Resultat: 1-0 till HIF.
******
Slutligen: Med risk för att slå in öppna dörrar, att sparka på den som ligger, och så vidare: Att se Bojan Djordjic Ödmjukhetsskola på Youtube var ganska underhållande i sin pinsamhet inför säsongen. Nu känns videoserien snarare som det roligaste som producerats på mycket länge. En given klassiker i den allsvenska historien – i alla fall om AIK:s kräftgång håller i sig ett tag till. Och det känns som att den kommer att göra det – sex poäng skiljer nu solnaiterna från kvalplatsen.
******
Kolumnens fem bästa mot Gais:
5p. Hannu Patronen – Bästa matchen i HIF-tröjan. Fullständigt dominant i luftrummet.
4p. Marcus Nilsson – Gais hade ingen vettig målchans. Mittbacksparet gjorde sitt.
3p. Ardian Gashi – Lugn och stabil på mittfält. Tar sällan fel beslut och jobbar hårt.
2p. Christoffer Andersson – På hugget, framför allt i andra halvlek. Löper ofta och rätt. Nära bli matchvinnare flera gånger.
1p. Rachid Bouaouzan – Riktigt fint inhopp. Snart man för startelvan?
Kolumnens fem bästa mot Örebro:
5p. May Mahlangu– Stark insats av May, som åter visar att han håller hög allsvensk klass. Passningsskicklig och smart.
4p. Christoffer Andersson – Här är en kille som hittat formen på sistone. Spelar med stort självförtroende för tillfället. Klassigt mål, klassig framspelning till 2-0.
3p. Rasmus Jönsson – Har i år ibland försvunnit i offensiven i sin tillbakadragna roll, men han visar klass i det mesta han gör. Spelintelligent och på hög teknisk nivå.
2p. Mattias Lindström – Örebros vänsterkant hade ingen rolig dag. Lindström jobbar stenhårt, nyttig i defensiven över stora delar av banan. Bra passningsspel också.
1p. Marcus Nilsson – Visade klassen i defensiven, som vi vant oss vid.
(Totalställning 2010: Lantz 25, Lindström 25, Nilsson 18, Gashi 15, Jönsson 14, Edman 13, Sundin 11, Andersson 11, Hansson 10, Patronen 10, May 8, Ekstrand 1, Bouaouzan 1)
