Lundblad: Falling Down
Vi kom till Malmö med enorma förhoppningar, med en dröm om klang och jubel - och i förlängningen en SM-titel. Vad finns egentligen kvar nu, ett par timmar senare?
Var det här, på Swedbank Stadion en blåsig höstkväll, som vi kommer att säga att guldet blev till sand? Den SM-titel som vi tyckte att vi nästan kunde känna i våra händer efter den fantastiska våren – såg vi den glida ur vårt grepp den här kvällen? Var det den här kvällen som kommer att bli det bestående, definierande, minnet av allsvenskan 2010?
Hade vi frågat oss det sista inför matchen hade vi gärna svarat ja. För vi trodde på vinst. Malmös semi-debacle med poängtapp och avstängningar uppe i Åtvidaberg, kontrasterades på lördagen med HIF:s stabila 3-1-avfärdande av Gefle. Derbyt skulle vi ta hem mot orutinerade och unga Malmö FF. Den ljusblå framgångsvågen skulle vara en dans som varade en sommar, i höstens snålblåst skulle HIF:s tunga och ärrade manskap stå stadigt.
Det var i alla fall den känslan jag hade inför avspark. Nästan arrogant gled jag in i Malmö, tuggandes på något tuggummi som smakade friskt. Det här skulle bli HIF:s kväll, och känslan blev ännu starkare när det fantastiska Kalle Svensson-tifot rullades upp över ”Bankens” bortaläktare.
Sedan blåste Jonas Eriksson igång matchen.
Och även om det första man noterade var att Marcus Lantz var på sitt sedvanliga, galet ettriga, derbyhumör stod det snart snabbt att vi hade sett den här matchen förr.
För visst var det här superderbyt en omvänd version av vårens upplaga på Olympia? Där ett hyperaggressivt HIF i aprilrusket spelmässigt körde över Malmö FF, var rollerna nu ombytta. Idag var det Malmö FF som vann allting på mittfältet, som satte HIF:s planhalva under belägring i form av svallvågor av hög press och en omutbar innermittfältsduo i Ivo Pekalski/Wilton Figueiredo. Den senare precis lika överlägsen som Ardian Gashi/Marcus Lantz var i Helsingborg senast det begav sig.
HIF tycktes ängsligt, kanske förvånat, över MFF:s matchöppning. Det kändes farligt varje gång vesslesnabbe Guillermo Molins sprang på en djupledsboll, och redan i andra minuten kunde Jimmy Durmaz gjort 1-0. Sedan var Markus Holgersson nära att sjabbla in bollen i eget mål när han skulle rensa undan en boll i straffområdet, och Marcus Nilsson stod för ett slarvigt hemåtspel till Pär Hansson. HIF darrade.
Och när det bara kändes som en tidsfråga innan Malmö FF skulle göra 1-0, ja då gjorde Malmö FF 1-0. Sedan fortsatte man att gasa på ett tag till.
Under första halvan av första halvlek var HIF kanske inte lika bortsopat av banan som i Örebro för tre veckor sedan, men bortsett från den överkörningen har HIF inte varit i närheten av något liknande i årets allsvenska. ”Nu skulle man velat ta en time out”, skrev jag i mitt block efter 23 minuters spel. Det kändes som att patienten inte skulle gå att rädda, att blödningen skulle fortsätta och att Malmö snart skulle trycka in en boll till…
…vilket man borde gjort, i alla fall i slutet av halvleken. För Mattias Lindströms vansinniga eftersläng på Guillermo Molins borde ha renderat rött kort och straff i slutet av första halvlek.
HIF höll sig dock målmässigt kvar i matchen betydligt längre (delvis tack vare domare Jonas Eriksson, alltså) än vad man kanske egentligen förtjänade. Men ska man peka på något positivt för HIF:s del i detta derby så är det kanske just det – efter de där inledande 23 minuterna då dammluckorna var vidöppna, lyckades man i alla fall täta till läckaget något så när och det var i alla fall slut på den ständiga panikkänslan som ackompanjerade matchinledningen.
Trots att inte mycket fungerade spelmässigt var man en hårsmån från kvittering efter en timmes spel då Rasmus Jönsson (vem annars?) trollade fram en klar målchans på en kontring efter hörna.
Mattias Lindström sköt dock över, och man kan fråga sig vad HIF egentligen hade mer än det i chansväg i detta derby, den kanske största fotbollsmatchen genom tiderna i Skåne?
Tja, ett hyfsat läge för Porcellis på tilläggstid kunde vi i alla fall notera – men HIF fick aldrig ordentlig poängvittring i det här derbyt.
De rutinerade spelarna som skulle utgöra skillnaden för HIF i den här matchen var långt ifrån sin normala klass (förutom Lantz). Mittfältskampen vann Malmö på knock-out. Stabilt spel från mittbacksduon Ekstrand/Nilsson och Pär Hansson gjorde att siffrorna inte rann iväg under sista 70 minuterna, men på det hela taget var det här en underkänd insats av HIF.
Säg så här: När det betydde som mest år 2010 var man som sämst år 2010 (bortsett då från ÖSK-matchen, men matcher i Örebro räknas liksom inte).
Men vad är då svaret på ingressens fråga: Vad finns kvar av titelförhoppningarna nu? Vilka chanser har HIF att trots detta derby vinna allsvenskan?
Ja, som Marcus Lantz och Conny Karlsson sa efter matchen, så avgörs inte allsvenskan i en enskild match. HIF är bara tre poäng efter Malmö, och det återstår sju omgångar av serien. Att lag kan bli utspelade i en match och ändå vinna borde vi i Nordvästskåne vara på det klara med efter att ha sett matcherna mot AIK i fjol, eller DIF-matchen 2005.
Jag minns i sammanhanget kanske framför allt att jag satt i tårar i regnet på Olympia en sensommardag i augusti 1999 efter att stora, stygga, AIK i ett toppmöte kammat hem en 3-0-vinst som innebar att detta (då som nu) regerande mästarlag ledde allsvenskan med fyra poäng. Två månader senare vet vi att det var HIF som lyfte Clarence von Rosens pokal på Nya Ullevi.
Samtidigt: Det är svårt att inte vara pessimist i nuläget. HIF har sedan VM-uppehållet tagit åtta poäng färre än Malmö. Av nio matcher har man vunnit fyra (att jämföra med våren då man tappade poäng i tre av fjorton matcher). Och på bortaplan har det blivit fyra poäng på fem matcher.
Efter VM har HIF besegrat lag som parkerar på plats 8, 10, 13 och 16 i tabellen – mot lag 1, 3, 5, 6 och 8 har man tappat poäng. HIF har varit långt ifrån Sveriges bästa lag under sommaren och hösten.
Men visst – Malmö ska möta mardrömsmotståndaren Trelleborg (som man krossade hemma) och Djurgården och Häcken borta. Dessutom har man kvar en hemmamatch mot oberäkneliga IFK Göteborg om tio dagar.
Fast å andra sidan… HIF, som med åtta måls sämre målskillnad och sju matcher kvar antagligen måste tappa poäng i två färre matcher än Malmö för att ta över förstaplatsen, ska till ”omöjliga” arenor som Borås Arena och Örjans Vall.
Det är nog läge att inte hoppas på för mycket inför hösten, är jag rädd...
