Intervju med Hans Eklund
Fredrik Lassen har träffat skyttekungen på Olympia för en öppenhjärtlig intervju.
Jag hade bestämt träff med Hans Eklund klockan tolv på Olympia. HIF skulle träna klockan tio, så han räknade med att vara klar då. Men tydligen hade Sören kört lite hårdare och det var en smått sliten målgörare som släppte in mig.
- Jag får ursäkta. Vi brukar aldrig köra så här länge. Men ibland får han väl en liten idé och pressar oss extra.
"Han" är så klart Sören Cratz.
- Vi kan väl snacka i stökrummet.
"Stökrummet?", frågade jag.
- Ja, störkerummet, svarade Hasse på sin småländska.
Men där inne möttes vi av en barbröstad finne som hängde strax innanför dörren och gjorde lift-ups. När han såg oss släppte han ena handen och sprallade som en gorilla och garvade.
- Hmmm, vi kanske kan vara någon annanstans, sa Hasse.
Efter lite ryck i dörrhandtag hittade vi till slut in i materialarnas fikarum där vi kunde ta oss en kopp kaffe och börja intervjun.
Måste man älska fotboll för att bli en bra fotbollsspelare?
- Nej, det tror jag inte. Alla har ju sitt som driver. Någon kanske tycker det är kul att spela, någon vill testa sina gränser och se hur bra dom är, sen är det säkert några som helt enkelt vill göra karriär och tjäna pengar. Oavsett så kan man bli bra om man känner den rätta motivationen.
Älskar du fotboll?
- Ja, det gör jag. Jag tycker om att både titta på fotboll och att själv spela. Förr hade jag som mål att pressa mig själv och se hur bra jag kunde bli. Nuförtiden spelar jag för att jag tycker det är så himla kul.
Vad exakt är det du älskar?
- Att det är ett lagspel där du ändå kan vinna på bra egna prestationer. Men om det går dåligt så är du inte ensam om det. Man deppar ihop eller firar ihop. Det gillar jag.
Har du sysslat med några andra sporter tidigare?
- Ja, jag har spelat en hel del basket och en del tennis. Förr så var det fotboll på sommaren och basket på vintern. Jag var riktigt bra som basketspelare.
Du är sambo och har två barn, Jonathan 8 år och Robin 5 år. Spelar dom fotboll?
- Ja, det gör dom. Dom är i den åldern att dom tycker fotboll är skitkul. Så länge dom tycker om det ska dom få spela. Om dom sen tröttnar så tänker inte jag pressa dom till att fortsätta.
Blir det mycket fotbollssnack hemma eller du är trött på att snacka om fotboll när du kommer hem från jobb?
- Blir det något fotbollssnack så är det grabbarnas fotboll vi diskuterar. Min fotboll pratar vi inte så mycket om.
Förlusten mot Landskrona. Hur hanterar du den? Diskuterar du matchen med familjen, eller håller du det för dig själv?
- Jag håller det nog rätt mycket för mig själv. Jag pratar inte med familjen om den. Tjejen är mest intresserad av skvaller och grabbarna bryr sig som sagt mest om sin egen fotboll. Däremot så blir det ju en del diskussioner med polarna i laget. Jag snackar nog mest med dom andra smålänningarna. Det blir ju ofta så, att man har några i laget som man umgås mer med.
Är det inte risk för att det blir grupperingar och dålig stämning i laget?
- Jo, det kan det kanske bli. Men jag har inte varit med om det i HIF. Det är ju bara när det går dåligt i så fall. Till exempel är det ju lätt att de som står utanför laget bildar en egen grupp och därmed skapar dålig stämning. Men det har inte varit något problem i HIF.
En dansk försvarare tittar in, säger hej och tar en kopp kaffe. Hasse hälsar tillbaks men ser lite smått fundersam ut. Kan det vara att han har lite svårt för det danska språket? Jag väljer att inte gå in på det utan tar istället upp hans utlandskarriär.
Du har varit proffs i Schweiz, Kina och Danmark. Berätta om Kina! Vad är den största skillnaden, fotbollsmässigt? Trivdes du i landet?
- Jag åkte till Kina och spelade i ett år. Det var en riktig upplevelse. Det var en agent som hjälpte mig med kontakten och jag tyckte inte att jag hade några bra erbjudanden i Europa när kontraktet med Öster gick ut. Så jag tog chansen att åka till Kina. Det var ju spännande och jag var sugen på lite äventyr. Fotbollsmässigt så ligger dom rätt långt efter.
- Jag brukar jämföra tiden i Kina med att göra lumpen. Ena veckan är allting skitkul, nästa vecka är allt dötrist. Så var det med både laget och fritiden. Det var skönt att inte vara ensam svensk där. Jens Fjellström spelade ju också där, dessutom var där en tjeck som var jäkligt kul. Vi tre höll ihop där borta. Den kinesiske tränaren gillade det inte riktigt. Du förstår, resten av laget bodde ihop, som på en förläggning. Dom fick bara åka hem och träffa familjen en gång i månaden. Det gick ju inte vi européer med på. Vi ville bo ihop med våra familjer precis som man gör här hemma. Så vi kompromissade och gick med på att sova en natt ihop med laget var gång det var dags för match. Men sen pressade tränaren och ville att vi skulle sova två nätter och sedan tre nätter. Så det var en hel del dispyter. Fast inte hela tiden. Ibland glömde han bort det och allt gick bra, men sen började han bråka om det igen.
Hur gick det för laget då?
- Det gick kanonbra. Vi spelade bra hela den säsongen och vann serien med 15 poäng, har jag för mig. Sen spelade vi i Asiens Champions League också, där vi slutade tvåa. Vi var ett riktigt bra lag faktiskt. Så det var en kul upplevelse.
Har du någon kontakt fortfarande med någon från Kina-tiden?
- Ja, tolken som hjälpte oss. Vi brukar snacka på telefon en eller två gånger per år.
Och Schweiz då? Det är också ett lite ovanligt land att bli proffs i?
- Ja, det var en agent som hjälpte mig med det också. Klubben, Servette, hade problem då och låg i botten. Så jag fick komma dit och spela. Men det är ju ett helt annat klimat där för fotbollsspelare. Där var folk inte alls särskilt intresserade av fotboll. Det är ju en FN-stad och det var mycket politiker och sådant folk, så man hade inte alls den uppmärksamheten som man haft här hemma. Men det var en bra upplevelse. Man lär sig mycket av att arbeta utomlands.
Är det något du rekommenderar yngre spelare att prova på? Att bli utlandsproffs även i de länder som inte räknas till de stora?
- Ja, absolut! Det ger en väldigt mycket att få kämpa för att ta en plats i laget. Och man får själv fixa med en massa praktiska saker som telefon, bostad och sånt. Man växer som människa helt enkelt. Och det har man igen senare i livet.
Fortsättning - del 2
