En av de värsta dagarna i mitt liv
Det är den 11:e september 2002, inte 2001, som man kanske skulle kunna tro om man läser rubriken. HIF har en sista chans att återupprätta sin heder genom att vinna årets sista derby.
Redan när jag vaknar på morgonen så mår jag dåligt. Nervositeten gör sig genast tillkänna och jag funderar på att stanna hemma från jobbet och sjukskriva mig. Men min ansvarskänsla gör att jag trots allt lämnar lägenheten kvart över sju och sätter mig i min trogna, gamla Audi. För första gången på ett par veckor så har jag ingen imma på rutorna. Självklart försöker jag tyda det som ett gott tecken inför kvällen.
Väl på jobb försöker jag förtränga tankarna om derbyt. Det fungerar i ungefär tio minuter. Sedan är jag bara tvungen att klicka in på vårt forum för att försöka utbyta tankar med andra HIF-are. Jag är ute efter något som kan lugna mina nerver och ge mig en trygg känsla. Efter att ha fått höra diverse tecken som pekar på en HIF-seger så kan jag släppa tankarna på matchen och få gjort lite arbete.
Men känslorna kommer snabbt tillbaka. Kroppstemperaturen stiger och jag känner mig febrig samtidigt som en huvudvärk smyger sig på mig som en varg i vildmarken (för att använda ett Bengan Streuli-uttryck). Jag kan inte låta bli att tänka att en förlust skulle innebära total förnedring i årets Allsvenska. Tänk att förlora samtliga derbyn! Bara tanken gör att jag börjar dra långa andetag för att undvika hyperventilering. Det faktum att MFF har makten att förstöra hela den här säsongen bygger upp hatkänslorna inom mig. Men som Walter Hilsbecher en gång sa: "hat är alltid självhat, man hatar sin vanmakt". Jag önskar att jag själv hade kunnat springa in på Malmö Stadion för att kunna kriga med laget, men inser ganska snabbt att den nervositet jag ligger inne med knappast hade tillåtit mig att ta många steg innan benen hade vikt sig under mig.
Under eftermiddagen mår jag ännu sämre. Jag har tagit en panodil för att dämpa huvudvärken, men huvudet snurrar fortfarande som ett Bingolotto-hjul och jag blir smått frustrerad över att ingen verkar ta mina bekymmer på allvar. Det är tur att det inte är lång tid kvar, men jag känner mig lite stressad. Jag har ju valt att inte åka ner till Malmö för att se matchen. Det är svårt att förklara varför, men jag har mina orsaker. Jag vet att HIF skulle behöva mitt stöd på plats, men känslomässigt klarar jag inte det. Det är samma anledning som att jag inte åkte till Göteborg -99. Jag var där -98 och visste att jag inte skulle klara av en repris av den hemska upplevelsen. Därför hade jag bestämt med ett par polare att vi skulle träffas på Telegrafen efter jobb. Eftersom jag var säker på att där skulle bli fullsatt, så ville jag komma dit så fort som möjligt. Därför såg jag till att lämna jobbet prick klockan fem.
Efter en hetsig hemfärd, ett snabbt byte till min Ferrari-skjorta (den är ju röd och den har faktiskt hjälpt Schumi flera gånger detta år!) och en racer-cykling till Telegrafen så kunde jag äntligen smaka av min första Bitburger. Nu är jag inte en person som brukar propagera för alkoholintagande, men jäklar vad jag behövde den ölen. Mina nerver hade suktat efter denna kalla pilsner hela dagen och nu äntligen kunde jag sjunka ner i min stol och invänta Comhem's sändning. Polarna ansluter och Telegrafen fylls efterhand av förväntansfulla fotbolls-fantaster. Jag fortsätter att beställa mina Bitburgers och efter ett tag behöver jag bara nicka åt bartendern för att han ska förstå vad jag är ute efter. Klockan visar på en minut i sju och jag stålsätter mig för att klara av 90 minuter fruktansvärd, underbar fotboll.
HIF börjar inte nåt vidare. Dom spelar okej, men Malmö känns hetare. Men det ändrar sig ganska snabbt. Efterhand tar HIF över matchen och jag vågar för första gången tillåta mig en liten förhoppning om ett oavgjort resultat. Första halvleken slutar och jag sitter och dividerar med en polare huruvida det borde varit en hörna till MFF i början av matchen, eller inte. Jag är såklart helt övertygad om att Fröjdfeldt dömde rätt, som gav HIF inspark. Men vi lyckas åtminstone fördriva tiden med lite meningsutbytande.
Andra halvlek börjar och folk börjar komma igång lite, på den gamla puben. Nu har vår vän Lindström börjat få ordning på sina inlägg och jag tar alla chanser jag kan att berömma honom. Samtidigt delger jag mig av mina tvivel över nyförvärvet Gustaf Andersson till mina polare. Jag gillade ju inte honom när han spelade i IFK och därför krävs det att han presterar något för att jag ska kunna ta honom till mig hjärta, trots att han bär den röda tröjan. Jag hinner knappt avsluta meningen förrän han nickar fram Álvaro som gör 1-0. Hela Telegrafen jublar och jag kan inte låta bli att krama om min kollega, Martin Falkman, och be om ursäkt för allt dumt jag sagt om "V-Gurra".
Malmö ökar förstås tempot efter målet, men det känns ändå som vi har hyfsad kontroll på spelet. Just när jag sitter och diskuterar Christoffer Anderssons roll i laget, så ser jag hur Gustaf Andersson vinner en nickduell och passar bollen fram till Álvaro. Falkman ropar "det är ju likadant som sist" och vi sätter oss på helspänn. Álvaro sätter såklart bollen i mål och halva Telegrafen flyger upp ur sina stolar och applåderar. Det är bara synd att det är en repris på 1-0 målet dom visar. Vi lugnar ner oss och sätter oss ner igen. Det känns smått pinsamt, men vadå? Det borde vara lag på att det skulle stå "repris" i hörnet av TV-skärmen när dom visar det.
Matchen fortsätter och ganska snart får MFF en straff. Den är solklar, ingen protesterar. När Skoog lägger bollen på plats så viskar Falkman till mig "Fredde tar den, Fredde tar den". Jag vet inte om det var önsketänkande eller om han är den nye Saida, men Larsson gör sig själv till derby-hjälte och HIF behåller ledningen. Jag säger som mannen bredvid mig: "Nu har vi Rio-Kalle, San Siro-Sven och Malmö-Larsson". Fast det ska sägas att Skoogs straff var inte lika svår som Recobas. Hade Skoog gjort som Álvaro brukar göra, och tittat upp innan han slog den så hade han sett att Larsson redan var på väg åt sitt högra hörn. Men, det är ju dumt att klaga, eller hur?
Målet några minuter senare gör att jag tar tillbaka allt ont jag sagt om Gustaf Andersson då han spelat för IFK och nu är han absolut med på min topplista. 2-0 till HIF på Malmö Stadion är mer än jag vågat hoppas på. Efter matchen känner jag mig lycklig, verklighetsfrämmande och mållös. En omtänksam vän kommer med en öl till mig och jag sitter ensam kvar i Telegrafens källare för att njuta av minnesbilderna.
Så småningom kunde jag ge mig hemåt. Min trogna Fram King-cykel kändes väldigt lättrampad och jag var hemma på nolltid. Jag blandar jag en "Vanilla Sky" och sätter mig för att skriva denna krönika.
Just nu känner jag mig lyckligare än jag gjort på länge. Det spelar ingen roll att Landskrona lyckats vinna mot oss både borta och hemma. Det spelar ingen roll att vi fortfarande är på ett ointagbart(?) avstånd från guldet. Vi har trots allt tagit tre poäng borta mot guldfavoriterna MFF och för minst en dag så ligger vi äntligen för BoIS i tabellen.
En "Vanilla Sky" gör man så här:
Ta 3 cl T&Q Vanilj-vodka och 3 cl Sourz Pineapple. Skaka i en shaker och häll upp i ett grogg-glas med is. Fyll på med fruktsoda.
