Göteborg-Helsingborg 0-1

Christoffer Andersson sparkade hem tre rättvisa poäng till HIF i en match som inte var särskilt skönspelad.

Föga överraskande var det inget skönspel som erbjöds åskådarna på Gamla Ullevi. Det var två lag i utsatta situationer som möttes och det kom att prägla matchen, som var någon lustig hybrid mellan kampfylld och slätstruken. Det hettade aldrig riktigt till, men samtidigt var det ändå mer intensivt än skönspelat. Konstigt uttryck? Ja, kanske, men försök själv!

Tre poäng gick alltså till Helsingborg och detta innebär att IFK Göteborg fortfarande är ett lag i kris. Det är egentligen sorgligt att ett sådant traditionsstarkt lag riskerar att åka ur Allsvenskan, men om man ser på både material och det spel laget presterar är det inte konstigt. Man envisas med att sparka långbollar och köra långa uppspel på anfallare som verkligen inte bemästrar den sortens spel. Och när kreativiteten uteblir är det lätt hänt att det går dåligt för ett lag.

IFK Göteborg var inte bra offensivt, men ganska bra defensivt. Helsingborg var egentligen inte heller bra offensivt, men åtminstone var de bättre än IFK. Dessutom var HIF:s defensiv snäppet bättre än Göteborgs. När Christoffer Andersson sköt ett hårt skott i krysset bakom Bengt Andersson var det rättvisa som skipades, eftersom HIF haft ett par gyllene lägen tidigare och lyckats med att inte göra mål. Mattias Lindström var den främste målsumparen denna kväll.

För HIF såg det oerhört stabilt ut defensivt. Det fanns ingenting alls att klaga på och delvis är detta såklart IFK Göteborgs förtjänst. Jämfört med matchen mot Norrköping var försvarsspelet dock klasser bättre och det märktes att man tränat extra i veckan. Anfallsmässigt var det inte lika bra. Alvaro Santos skapar mycket och arbetar oerhört hårt, men bredvid honom är det ganska tomt. Gustaf Andersson har fortfarande problem att komma in i HIF:s spelstil och varken Christoffer Andersson eller Mattias Lindström hade någon av sina bättre kvällar. Dessbättre lyckades alltså Andersson ändå avgöra matchen. Han är ganska målfarlig, den krullhårige snubben från Nybro.

Ett fall framåt för HIF, alltså. När defensiven fungerar kanske offensiven kommer så småningom. Det saknas inte vilja i laget och det är tur, för när anfallsspelet ibland går i stå är det skönt att spelarna åtminstone kämpar. Terror-Tommi Grönlund på mittfältet visade åter att han är en bra kämpe men kanske inte lika bra tekniker, men han behövs i laget. Hans Eklund, för kvällen central mittfältare, visar att han är betydligt mer hemma i den rollen än som anfallare.

Nu bör självkänslan vara på bättringsvägen för HIF och kanske, kanske, kan vi få en trevlig slutspurt på detta årets Allsvenska. Härnäst är det två hemmamatcher som väntar och visst vore det skönt med en avslutning i dur?

0 kommentarer