Gästkrönika på HIF E-zine
En helt okritisk och ändlöst kärleksfull hyllning till Àlvaro, författad av signaturen "nr10" på forumet.
Man kan säga att Alvaro är en duktig fotbollspelare. Man kan också säga att Pavarotti är en fet italienare som sjunger opera. Visst, det stämmer, men ändå inte riktigt. Vari ligger då Alvaros storhet och hur kan man förklara den för de stackare som inte förstår fotboll? Själv är man en sådan som äter, dricker och sover fotboll. (Syrliga kommentarer om varför jag inte spelar fotboll undanbedes!) Vissa vill kalla mig fanatiker och när man tillbringar sin fritid, alltså tid utanför fotbollen, med att tänka ut lustiga anagram med spelares namn så får man kanske ge dem rätt. För övrigt är mitt favoritexempel Teddy Sheringham- He´d shag dirty men.
Tillbaka till Alvaro och hans storhet. Varför älskar hela Helsingborg denna människa och hur skiljer han sig från andra ”artister”? Man kan säga att Alvaro är en snäll människa. Nuförtiden är det brist på sådana i allmänhet och i elitidrotten i synnerhet. Han väcker sympati och uppskattning hos sin omgivning, vare sig det är supportrarna eller lagkamrater.
Man kan säga att Alvaro är genuint ödmjuk. Begreppet ödmjukhet blir lätt en klyscha vad gäller fotbollspelare. I standardmodellen allsvenska spelare stöps efter ska spelarna alltid säga att det är ett lagspel och man måste tacka alla för segern även om man gjort 7 mål i en match. Sådant snack är egentligen ganska tröttande och intetsägande. Egentligen handlar ödmjukhet om att ha en vettig syn på sig själv och sin betydelse i världen.
Men den främsta orsaken till att Alvaro är min favoritspelare är att han alltid spelar för seger. Allt han gör på plan gör han för att laget ska vinna. Det är den stora skillnaden mot andra ”artister”. Alvaro dribblar, fintar och klackar inte för framhäva sitt ego och billigt fjäska för publiken. Han har hela tiden syftet att välja den smartaste vägen till målet för att kunna göra mål. Ibland är det att slå ett snabbt pass i sidled. Ibland är det en helikopterfint med tunnel på en förskräckt allsvensk betongförsvarare. Han dribblar, fintar och klackar för att det är det bästa sättet att anfalla på. Och han gör det vackert. Några av hans mål har varit så vackra att de borde ramas in och ställas ut på museum för att lära ut vad konst och skönhet innebär till alla efterkommande generationer.
Även om HIF spelat 2-2 och han glänst på plan och gjort båda målen så ser man besvikelsen över den uteblivna segern i hans ögon. Alvaro tycker verkligen att hans två mål inte är värda så mycket eftersom laget bara fick en poäng med sig. Klart att sådant väcker sympati hos supportrarna.
Han fintar och tunnlar inte för att framhäva sig själv eller förödmjuka sin motståndare. Hans artisteri blir aldrig ett självändamål. Dribblingar och trixande blir lätt fotbollsonani, självtillfredsställande och tomt. Alvaro vill ha resultat och gör det som effektivast kommer leda till seger. Det tydligaste exemplet är straffarna. Han leker bort målvakterna, som kastar sig som om deras liv skulle räddas om de nådde hörnflaggan, bara för att långsamt smeka in bollen i andra hörnet. Alvaro har förstått att för honom är detta det enklaste sättet att slå in en straff på och det är mål han vill göra. Punkt slut. Inget mer behöver diskuteras.
Alvaro tänker fotboll och har en spelförståelse bortom oss dödligas förstånd. Han är geniet som ser det andra inte ser. Han gör saker ingen annan ens kan föreställa sig. Ibland vill han göra allt på egen hand. Lagkamrater ropar förtvivlat på att han ska hålla sin roll i systemet. Stackare. De förstår inte. Geniet behöver frihet för att fullständigt kunna få utlopp för sin kapacitet. Men han är storsint nog att inordna sig i systemet för lagets bästa. Hans hemliga revansch blir att ständigt överglänsa sina anfallskollegor och ständigt få publikens erkännande och uppskattning. En del säger att han är för bra för allsvenskan. Jag förstår inte hur någon kan vara för bra för HIF.
I skrivande stund ser det ut som han lämnar HIF i vinter. Vår brasilianska dröm kan då få ett brutalt slut och den bittra verkligheten väntar karg och eländig runt hörnet. Det blir att utlysa tre dagars stadssorg och förbereda sig för en lång kall vinter.
