Spelarnas berättelse, del 3
Tobias Johansson, även han ny i A-laget inför säsongen berättar sin version av året.
"Upp & Ner" är ett uttryck som jag tycker känns passande för säsongen 2002 och det är jag nog inte ensam om. Det har varit väldigt frustrerande att sitta uppe på läktaren och känna att nu jävlar kommer vi spöa skiten ur motståndarna, men istället gör vi en riktig skitmatch. Och man har inte förstått varför det blev som det blev. För saken är den att alla i laget och våra fans vet att vi kan spela bra fotboll, för i Allsvenskan slår vi vilket lag som helst när det fungerar. Hur ska man då förklara denna turbulenta säsong...? Jag ska i alla fall ge min syn på den saken och lite annat.
Som vi alla vet så fanns det förväntningar inför säsongen, både från fansens sida men inte minst från oss spelare. Med en ny guldtränare och en revanschsugen trupp var en hög målsättning solklar! Jag själv som skulle göra mitt första år i A-truppen märkte direkt att det från alla håll fanns en vilja och längtan att bevisa både för oss själva och omgivningen att vi skulle vara med och slåss i toppen det här året. Första testet såg väl inte så lätt ut på pappret, men både resultatet och spelet blev som vi vet högt över förväntan. Min åsikt är att vår insats nere i Mas Palomas var säsongens bästa. Har aldrig sett ett lag springa så otroligt mycket, speciellt kungen Lindström! Jag tror att vi själva blev förvånade att vi kunde spela så bra som vi faktiskt gjorde.
Det fina spelet fortsatte nere på La Manga, där vi malde ner motståndet och stod som segrare till slut. Förväntningarna trissades upp mer och mer och vi framställdes som givna guldkandidater av media. Allt kändes bra, stämningen var på topp och vi tänkte inte så mycket utan bara körde på...
6-2... 6-2... 6-2 hmmm, vem vill inte glömma? Självförtroendet som vi hade haft flög all världens väg, vi hade haft ett par sämre resultat i de senaste träningsmatcherna, men hade vi verkligen blivit så dåliga?! 6-2 mot nykomlingen och ärkerivalen Landskrona, hur ska man bortförklara det? Vi hade givetvis stor press på oss och allt att förlora men att bortförklara går nog inte. Det man kan säga är att det låste sig, och det rejält! Men nu till det jag tror är en del av förklaringen.
Premiärsmällen tog hårt, men den hade inte behövt ta så hårt som den gjorde. Efter en sådan chock som premiären blev är det helt enkelt bara att börja om från noll, gå tillbaka och lita på vårt GRUNDSPEL. Men vad vi då insåg var att vi inte hade något tydligt grundspel. Allt hade bara flutit på och vi hade lyckats få resultat genom revanschlust och löpvilja, till skillnad mot t.ex DIF som inte direkt imponerade under försäsongen men jobbade fram en spelidé, ett grundspel i laget, som spelarna kände sig trygga med och som man kunde falla tillbaka på när spelet låste sig ute på plan. Vi hade inte den tryggheten, vi blev istället ängsliga och resultaten blev därefter, vi fick jobba stenhårt för varje poäng. Sen tror jag kanske inte att man helt ska skylla på detta utan vi spelare kanske skulle tagit mer ansvar, jag vet inte. Men jag tvivlar inte en sekund på att vi alla har gett hundra procent ute på plan!
"Cratz sparkad", "Pinsamt HIF", så löd några av rubrikerna. Media sågade rejält men det var väl ingen som var förvånad direkt. Swärdh tog över och vi slöt ihop gruppen och stämningen på träningarna lättades upp.
Det blev en fjärdeplats till slut och det tycker jag visar att rätt beslut gjordes, det var kanske inget skönspel resten av säsongen men betydligt stabilare än tidigare, bortsett från en match då... kommer inte riktigt ihåg hur det gick... eeh hmmmm...
Ja nog om det, Swärdh ska leda oss nästa säsong och det känns bra. Vi har redan börjat jobba in ett grundspel så smått men fram till april nästa säsong ska det vara fulländat!
De som jag tycker har höjt sig över mängden detta år är givetvis Alvaro, vi hoppas vi får behålla honom nästa år. Vår Cap, Jeppe har spelat stabilt hela året och vinner ALLT i luften och har visat hur en lagkapten ska uppträda. Sedan tycker jag också Lindström och Järdler förtjänar beröm. Speciellt Chrille som jag tror kan bli riktigt bra nästa år!
Nu till min egna säsong. Allvarligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Det har varit mitt första år i A-truppen och man hade väl en del förväntningar. Man var ju givetvis glad över att bli upplyttad till A-truppen för jag trivs som en fisk i vattnet här i Helsingborg.. hehe.. tyvärr började säsongen tungt när jag var skadad i stort sett hela försäsongen. Man vill ju alltid vara delaktig och hatar att förlora så på så sätt har det varit ett rätt tungt år. Men man har sett och lärt från de rutinerade i laget. Har väl fått en del gliringar under året för att man varit skadad, framför allt från en viss Hasse Eklund, som för övrigt är en av de roligaste människorna jag träffat! Jag känner väl att jag inte kunnat göra mig själv riktig rättvisa, speciellt inte under Cratz ledning där jag nog fick träna på alla positioner förutom målvakt, eller det gjorde jag nog det också en gång.. hmmm..
Nej det jag önskar mig mest nu, det är att få vara skadefri
när träningen börjar i december och få hålla till på EN position i laget. Sedan är det bara att ge järnet och träna och träna och träna och visa att man vill vara med och spela. För man vill ju gärna vara med när vi vinner SM-guldet nästa år............
Och årets pris till mest tunnlad i kvadraten av undertecknad går till:
.............Fredrik Elgström, haha!
Tack för mig!
Läs även tidigare spelares berättelser:
Christoffer Andersson
Fredrik Elgström
