Lagbanner

Spelarnas berättelse, del 6

Tommi Grönlund berättar om säsongen så som han upplevt den.

Hej alla HIF:are,

Har just kommit hem till Helsingborg efter en veckas semester i ett soligt och varmt Helsingfors (-12 och snö). Jag var där med 11 härliga killar från laget, vi besökte många sevärdheter, till exempel en kyrka, museum, Viaborg (ett gammalt slott) och vi hann även med att se lite nattliv. Vi bastade mycket och åt god mat (björn och ren, bland annat). Det var roligt för mig att få visa lite var jag kommer från. Jag pratade innan jag åkte med Martin Falkman och vi kom överens att jag skulle försöka skriva mina synpunkter angående denna gångna säsong trots min svaga skriftliga svenska. Om det kommer mycket klagomål får jag skriva mitt nästa brev på finska!

Jag började år 2002 i Skotska Hearts, som kommer från Edinburgh och slutade som femma i Skotska Premier League.
En månad före säsongen slutade fick jag ett överraskande besked. Hearts skulle inte förlänga mitt kontrakt på grund av dålig ekonomi, detta kom som en chock för mig och min familj. Jag hade spelat alla matcher från start och hade ett färdigförhandlat kontrakt på bordet, familjen trivdes och allt var bra. Efter några veckors oviss tid tog HIF kontakt och visade intresse för mig. Det var ett lätt val, jag har alltid gillat HIF som klubb och Helsingborg som stad och naturligtvis ville jag vinna någonting i Sverige.

Allt började som en dröm! Fullsatt Olympia, toppklass på motståndet och vinst med 2-1. Nickmål från kortaste killen på plan (efter Crisse naturligtvis). Efter några hyfsade prestationer kom sedan en rejäl formsvacka, inget fungerade och vi var minst sagt inte bra. Sedan hände den där Cratz-storyn. För mig som spelare, och jag tror andra spelare håller med mig, är det värsta som kan hända (efter att åka ur serien!) när tränaren får gå. Man mår riktigt skit, känner sig som att man har totalmisslyckats och gjort en person som litar på dig besviken. Så, visst var det mycket turbulens och press när Peter Swärd kom och coachade första matchen mot Giffarna. Vi lyckades vinna och med Peter hittade vi snabbt stabilitet och glädje att spela fotboll igen och det känns tryggt att Peter får fortsätta att utveckla vårt spel även nästa år.

Att komma fyra i Allsvenskan är inte så dåligt, speciellt om man ser över hela året (bra försäsong, mycket skador, tränarbyte b.l.a), men ändå känner säkert alla som är sysselsatta i HIF sig besvikna och nästa år måste vi höja positionen. Årets höjdpunkter var matcherna mot Malmö borta, Göteborg och Örgryte hemma, samt känslorna man fick när vi mötte Bois och Djurgården hemma. När vi gjorde 2-1 mot Bois kokade Olympia och jag hade en otrolig känsla, sedan efter matchen var det tvärt om. Vilken tomhet, samma känslor hade jag mot Djurgården hemma när vi dominerade stort i början och sedan fick stryk med 3-1.

Årets kalkon var naturligtvis matchen mot Norrköping hemma. 4-1 och inget snack om saken, detta får inte hända igen. Sedan är vi alla mycket besvikna över de matcher som vi haft ledningen i, men ändå tappat på slutet, typ Kalmar borta och några matcher till.

De HIF:are som jag tyckt utmärkt sig är så klart Alvaro, som är Allsvenskans bästa forward, Jeppe Jansson som är en riktig HIF:are - att spela match 5 dagar efter att ha brutit näsan, det är stort och visar bra exempel till unga spelare. Samt att det visar att killen inte har någon smärtgräns! Jag gladdes också över att vi fick fram många unga spelare, Järdler spelade som han hade spelat 10 år i Allsvenskan, Fribrock, Dahl och Eldin debuterade i Allsvenskan och vi har många duktiga ungdomar på väg in i A-truppen. Man ska inte heller glömma att Peter Swärd kom in i ett jättesvårt läge och visade stor fotbollskunskap direkt. Sist men inte minst, ni fans som har stöttat oss otroligt mycket under hela säsong, detta är alltid svårt när det går upp och ner, STORT TACK!

Jag själv då, jag kom hit med stora förväntningar, men tycker bara att jag lyckades nå upp till den riktiga klass och form som jag väntat mig under ett par matcher. Som ursäkt tänkte jag använda det faktum, att jag har spelat 2 år utan riktigt uppehåll och kände vissa matcher att benen var som cement. Mitt slutliga betyg för mig själv är 2 (på en skala 1-5), och jag ser verkligen fram emot att visa er att jag kan bättre!

Till slut vill jag gratulera Djurgården till guldet, önska alla er God jul och gott nytt år, vi ses nästa år igen!

Tack!

Redaktionen kommenterar:
Jag älskar att korrekturläsa! Det är bara kul att Tommi skriver ett brev på svenska fastän han hellre gör det på finska! /Martin

Läs även tidigare spelares berättelser:
Christoffer Andersson
Fredrik Elgström
Tobias Johansson
Martin Fribrock
John Pelu

Tommi Grönlund2002-11-20 08:00:00

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen