Landslagskrönika på E-zine
Vår kära gästkrönikör Stefan Christensen avhandlar denna gång landslaget och diskussionerna kring ledarskapet där.
Tommy Sandlin-fotboll
Debattens vågor går återigen höga när det gäller vårt kära landslag i fotboll. Det är inte så mycket att hetsa upp sig över att de blev både filmade och inspelade på bänken, det stod nämligen att så skulle ske i kontrakten som fotbollsförbundet skrev på innan VM. Jag tror inte heller att landslagsledningen var medvetna om vilken kapacitet moderna mikrofoner har när det gäller att snappa upp ljud från mycket långa avstånd.
Så till diskussionen på bänken. Att man har en pärm till hjälp är inget att säga något om, för inte fan kan man hålla allt man har samlat ihop om sina motståndare under det senaste halvåret i huvudet. Tommy har ett stort hjärta och han är mån om att gruppen är i harmoni och då är det fullständigt naturligt att ta med den psykologiska aspekten för spelaren i resonemanget. De har kallats overallklädda tomtar och allt möjligt annat nedlåtande, men för min del får de gärna ha bastkjol och dansa hula vid bänken så länge vi vinner! Problemet är bara att vi inte vinner så ofta längre, men vi förlorar inte många matcher å andra sidan heller. Svenska spel ger ju snart bara pengarna tillbaka på oavgjort när Sverige spelar…
Lars och Tommy bedriver en typ av ledarskap som inom ishockeyn persifioniserats av Tommy Sandlin, där kollektivet alltid skall vara starkare än individen, där gruppen aldrig sviker individen, du ska våga att misslyckas utan att vara rädd för att petas, osv, osv. Tror att det var den käre Fagerlund som myntade uttrycket ”Sossehockey” och det är ett liknande ledarskap som Lars och Tommy bedriver i landslaget. Man kan kalla det för den svenska modellen.
”Sossefotbollen” har bevisligen tagit oss till ett EM- och ett VM-slutspel, EM-slutspelet blev misslyckat på grund av att vi hade ett visst favorittryck på oss att ta oss vidare ur den gruppen vi var lottade i och det klarade inte gruppen som har fått itutat i sig att det inte gör något om man misslyckas. Ingen kan ju egentligen säga att Sverige dominerade kvalgruppen till VM, utan vi hade fruktansvärt svårt att få igång ett eget spel mot så kallade enkla motståndare. ”Sossefotboll” fungerar bäst när man får slå ur underläge och spela på motståndarens misstag.
Dödens grupp då? England, Nigeria och Argentina förväntades göra upp om segern i gruppen, vilket lämnade Sverige utan favorittryck. Vi hade också fördelen av att kunna kartlägga och spionera på motståndarna månader i förväg och därefter lägga upp taktiken mot dem. Men vi kan ju inte med bästa vilja i världen säga att vi förde några utav matcherna mer än under sporadiska stunder när motståndarna blev frustrerade över att deras eget spel inte fungerade. Gruppspelet var en lysande taktisk triumf från Lars och Tommys sida.
När vi sedan ställdes mot Senegal i åttondelen så jublade de flesta, utom jag.
Det hade varit mycket bättre att få möta Danmark som England fick möta! Varför? Jo, mot danskarna hade vi inte varit favoriter och Danmark har vi mött förr och vi kan deras material och spelsystem, något som är mycket viktigt när man spelar ”Sossefotboll”. Eftersom Sverige har så infernaliskt svårt mot motståndare som skall vara sämre än oss så hade en svår motståndare varit att föredra.
Men nu står vi inför ett vägval, vi har en del stjärnor med stora egon i eller på väg in i truppen och det är frågan om de kan anpassa sig till kollektivet eller inte. Antingen kör vi vidare med Lars och Tommys modell med kollektivet som är starkare än individen eller så anpassar vi oss och låter en del spelare vara stjärnor. Men då måste vi nog ha nya förbundskaptener, det går nämligen helt emot Lasses och Tommys principer att låta vissa spelare dominera och vara stjärnor.
Valet står alltså mellan att fortsätta med Lars och Tommy och ett system som bevisligen fungerar, eller att börja om på ny kula med någon annan vid rodret?
Valet är inte helt lätt…