E-zine-bloggen: Fortfarande obesegrade.
HIF-supportern är ganska intressant. Trots att det har gått väldigt, väldigt bra nu under en längre tid för Helsinborgs IF (och de facto att HIF har sänkt biljettpriserna på senare tid) så fortsätter det bara komma åtta - niotusen till Olympia under fantastiska förutsättningar. Allt luktar gott, solen lyser, vinst med 3-0, och så vidare.
HIF har, precis som förra säsongen, inlett allsvenskan som suveräner. Efter sju matcher mot bra motstånd har man, som ni säkert sett vid det här laget, 5 vinster, 2 oavgjorda, 10-3 i målskillnad och fyra poäng till godo på tvåan Elfsborg. Nu kanske ni blir irriterade för att jag håller på HIF och konstaterar detta, men detta handlar inte om att glänsa, detta handlar om den ständigt kritiske HIF-supportern. Och varför inte publiksiffrorna ökar, som exempelvis i Malmö, när det går bra för laget.
Det finns en viss skämtsam jargong kring gubbarna till sidan om dig som kan, sett och hört allt. En gubbe som gnäller ganska mycket och oftast inte reser sig när laget gör mål, men som vid givet tillfälle berättar om en frisparksvariant innan den ska slås. Faktum är dock att alla vi som tycker om HIF, det borde räcka att uttrycka mig så, lite är sådär själva. Eller vill vara så. Kritiska, lite lätt irriterade på allt men ändå alltid på fantastiskt glatt humör, så länge det går bra för HIF det vill säga.
Det krävs något speciellt för att bete sig som att inget duger samtidigt som man vinner hela tiden, och det är kanske också så agnarna skiljs från vetet, om jag nu får använda mig utav ett sådant uttryck.
Här ska det dock att tilläggas att de flesta helsingborgare faktiskt bryr sig om stadens lag, bara inte tillräckligt för att gå på sina matcher.
Detta blir också svaret på våran fråga om de uteblivna massrusningarna när det går bra, och varför jag inte vill ha Olympia direkt större. Det kommer fullsatt mot Malmö, men når vi fjortontusen mot de andra så kallade storlagen, Allsvenskan är ju fylld av topplag nuförtiden, är det bra.
***
Jag kom egentligen att börja tänka på ovanstående när jag kollade in Himmelriket, som verkar ha drabbats av härdsmälta eller något liknande. Laget har, efter ett fantastiskt fjolår och ett stundande Champions League-kval, hamnat i något av ett antiklimax, och det gör uppenbarligen ont. Hur som helst finner jag hetsen lite onödig, även om tre mållösa matcher förmodligen hade fått mig lite lätt irriterade också, eftersom Malmö fortfarande är Sveriges bästa klubb (rent tekniskt sett åtminstone) och har ett av de bättre utgångslägena att utvecklas som klubb och förening. En tränare som vill byta bort ett sådant utgångsläge borde inte ses som ett så pass stort problem i det stora hela. Det ska givetvis nämnas att jag gillade denna måndags Måndag morgon. Agera är ett väldigt bra ord för att beskriva situationen.
***
Rachid Bouaouzan ber om ursäkt och levererar från start, Simon Thern tar hans plats och rundar av med ett tjusigt 3-0-mål två minuter senare. Helt fantastiskt, men det börjar bli läskigt hur många utav denna typen precisa och fingertoppsslickade byten Conny Karlsson levererar.
***
Vill tillsist upplysa för alla er som inte såg den att Mohamed Ramadan slog en kombination, tittfint och passning, som Xavi hade varit nöjd med. Det är väldigt trevligt att se de egna ta för sig.