Inför Allsvenskan 2012, Del 1: GIF Sundsvall
GIF SUNDSVALL
Grundad: 1903
SM-titlar: 0
Allsvenska säsonger: 13
2011: 2:a, Superettan
Tränare: Sören Åkeby
Vad det snackas om inför säsongen?
Återkomsten – så klart. Giffarna gjorde sig kända som Allsvenskans Norrlandsrepresentanter under ett par år på 2000-talet, och när nedflyttningen kom 2008 var det många (och mycket) som talade för att GIF Sundsvall snabbt skulle upp igen. Återtåget tog lite längre tid än väntat – men under ett par rafflande slutminuter av sista omgången i Superettan förra säsongen lyckades äntligen den forne guldmakaren Sören Åkeby, som anslöt till föreningen under nedflyttningsåret -08, ta upp Norrlands stolthet till Sveriges finrum igen. Ni vet kanske hur det gick till vid det här laget.
Giffarna behövde en seger för att vara helt säkra på direktavancemang inför Allsvenskan, och man ställdes mot ett Jönköping Södra som även dem behövde en seger för att hålla sig kvar i Superettan. Arí Skulason gav Sundsvall ledningen, men Södra vände på steken och vann. Åkeby hade dock en livlina, och den bestod utav en Bajen-poäng. I Ängelholm möttes nämligen Hammarby och Ängelholm i ett möte som länge såg ut att sluta 0-0. ÄFF behövde, i och med Sundsvalls förlust, bara ett mål så skulle andraplatsen vara deras, men ett Sebastian Bojassén-mål i 95:e minuten innebar att Åkebys mannar fick sin andraplats, och ÄFF slutade trea. För Bajens del innebar det att man slapp kvala för att hålla sig kvar i Superettan. Som verkligheten kan utveckla sig ibland, va?
Inför återkomsten har man passat på att värva klokt, bland annat har den gamle djurgårdaren Åkeby snappat upp just Bajen-produkten Simon Helg, samt HIF-målisen Oscar Berglund (som förra året var utlånad från HIF till Giffarnas Superettan-konkurrenter Assyriska) och Brage-spjutspetsen Johan Eklund. Även om förväntningarna på Sundsvall inte känns sådär speciellt höga utifrån är det nog en hel stad som innerligt hoppas att laget – ledda av bland andra legendariske Leif Forsbergs (vars nummer 10 har ”pensionerats”) son Emil Forsberg, städgummorna Arí Skulason och Kyle Walker, samt team Åkeby/Cedergren på bänken - är tillbaka i högsta serien för att stanna.
Stjärnor:
Emil Forsberg (fw) & Arí Skulason (mf)
HIF-vinkeln:
Vinkeln är snäv. Bortsett från eviga resor upp till okända och kalla, karga vidder och till plastmattans och de svarta pluttarna som fastnade i svettiga pannors pionjärer som vi sydlänningar nu sluppit under ett antal års tid kan jag inte komma på någon sådär särskilt het händelse att bygga denna HIF-vinkel kring. Den enda gången ett möte mot Sundsvall satt sig berörs några rubriker neråt. Det är dock något i mig som HIF:are som ser fram emot att få möta denna extrema väderstrecksmotpol. Hoppas May Mahlangu är förberedd i alla fall.
HIF-bekanta i laget:
Det finns två bekanta helsingborgsansikten i Sundsvall. Ett lite mer välkänt och ett lite mindre. Den sistnämnde heter Marcus Danielsson, och höll under några år till i HIF:s U-lag innan det bar vidare till Västerås SK 2009. Numera slåss han alltså om en plats som startande mittback i nykomlingarna Sundsvall tillsammans med rutinerade räven Stefan Ålander och norske benknäckaren Christian Brink.
Den förstnämnde heter Oscar Berglund. Berglund led ju som bekant av ”Fredrik Larsson-syndromet”. Stod före Pär Hansson i målvaktskön men petades snabbt ned till nummer två efter Bjuv-Dannes sorti. Något den gode Berglund inte fann sig i. Var förra året utlånad till Assyriska, och gjorde inför den här säsongen en permanent flytt från Sundets Pärla, upp till Sundsvall.
Ökända i Sundets Pärla:
Nä, här går jag bet.
Min personliga relation till GIF Sundsvall:
Året var 2001. Jag var 11 år men jag minns bilden av dartpilen i Fredrik Sundfors straffområde väldigt tydligt. Att ovan nämnde Leif ”Foppa” Forsberg sköt i stolpen har jag inget minne av, inte heller Micke Hanssons vackra 2-0-mål. Inte ens att det var Anders Frisk som dömde matchen. Men den där dartpilen minns jag väldigt tydligt. Någon från södra stå hade alltså försökt kasta in en tjock, vass pil på Sundsvallsmålvakten (en av Allsvenskans bättre när det begav sig förövrigt). Och jag kunde inte i mitt stilla sinne förstå - vem som hade kommit på tanken att ens ta med sig en dartpil in på en arena – än mindre nu alltså försökt pricka en spelare med den. Jag minns även, från samma match, hur Rade Prica stod för en omöjlig miss när han sköt utanför ett toköppet mål från ca elva meter, efter att snyggt ha rundat Sundfors. Två bisarra ögonblick i min då fortfarande väldigt smala referensram av märkliga sekvenser och händelser inom fotbollen, som kom att etsa sig fast i minnet ända fram tills idag.
Så tror jag det går för GIF Sundsvall:
Giffarna var det lag som gjorde flest och släppte in minst mål under förra årets Superettan-upplaga och man kommer med ett välbalanserat 4-2-3-1 som förstärkts av såväl en duktig målvakt som offensiva pjäser. Så det finns onekligen en god laggrund att stå på. Individuellt sett är det nog en del inom Sundsvall som hoppas på att unge Emil ”Lill-Foppa” Forsberg ska kliva fram, men som avlastning finns såväl brassarna Michel och Denis dos Santos, ghananen Pa Dibba samt Brage-nyförvärvet Johan Eklund. Det skulle heller inte förvåna mig ifall irrationelle Simon Helg har en del förväntningar på sig. Backlinjen ser på förhand tunn ut. Den besitter en del rutin, men den är känslig mot skador. Laget har dock absolut potential att hänga kvar. Nyckeln som jag ser det är att mittlåset, tvåenigheten – Skulason och Walker – lyckas göra sitt jobb i majoriteten av matcherna. Då har Sundsvall kommit en bra bit på vägen i säkringen av ett allsvenskt kontrakt 2013, som ändå får ses som huvudmålet den här säsongen.