Inför Allsvenskan 2012, Del 3: AIK
Grundad: 1891 (fotbollssektionen grundades 1896)
SM-titlar: 11
Allsvenska säsonger: 82
2011: 2:a
Tränare: Andreas Alm
Vad det snackas om inför säsongen?
Vem ska göra målen? Eller kanske snarare: vem ska vara den som ”gör skillnaden”? Viktor Lundberg måste visa att han är redo att bli en av gnagarnas verkliga fundament, och det är nog många AIK:are som hoppas på att Karikari blommar ut och blir en ”ny Bangura”, men är 20-åringen redo? Eller är det kanske Pontus Engblom – som återvänt efter ett säsongslångt lån i GIF Sundsvall – som blir jokern som äntligen tar det slutgiltiga ”steget” i den gulsvarta dressen. Tillsist måste Celso Borges klara av att leva upp till åtminstone hälften av alla de förväntningar som vilar på costaricanens axlar om det ska bli ett kul år för AIK, åtminstone om man får tro försnacket alltså. Borges har ju som kanske bekant målats upp som den som ska bli AIK:s stora frälsare den här säsongen. Om man bortser från dessa ovanstående frågetecken går snacket mest runt att befästa tronen som kungar av huvudstaden, och gärna ta guldet från HIF på kuppen.
Stjärnor:
Alexander Milosevic (b), Daniel Tjernström (mf), Celso Borges (fw)
HIF-vinkeln:
Det återfinns en del framgångsrika profiler som haft vägarna förbi såväl AIK som HIF. Stuart Baxter är väl den som först kommer upp i tankarna. Hade en tid som spelare i HIF, blev sedermera guldmakare med AIK som tränare 1998, och tog därefter laget till Champions League-gruppspel året efter. Åtta år senare tog han cupguld med HIF på just Råsunda, och hade året efter framgångar ute i Europa även med ”di röe”, när laget till och med lyckades ta sig förbi gruppspelet och till 16-delsfinal. Där var dock Stuart Baxter – efter en schism med dåvarande ordföranden Sten-Inge Fredin - inte längre ansvarig för HIF.
Spelare i HIF som har ett förflutet i AIK är ju annars Erik Edman och Daniel Andersson. Och numera även Walid Atta!
HIF-bekanta i laget:
Inga.
Ökända i Sundets Pärla:
Kan inte komma på någon i årets upplaga av AIK som skulle vara direkt ökänd i HIF-kretsar.
Min personliga relation till AIK:
En av mina första HIF-matcher på Olympia var faktiskt mot AIK (2001). Hasse Eklund gjorde två mål (på Daniel Andersson förövrigt!) och HIF vann med 2-0 efter en solid och övertygande insats. Matchen var även den då jag för första gången fick stifta bekantskap med det så kallade Black Army, då vi fått biljetter nära bortaläktaren. Jag minns att jag var väldigt fascinerad över dessa märkligt aggressiva män. Sen fick jag uppleva jargongen på Södra och förstod att det inte skiljde sig märkbart åt.
Så tror jag det går för AIK:
Jag trodde inte alls på AIK förra säsongen. Men Andreas Alm (en personlig anfallsfavorit när denne spelade fotboll faktiskt) har visat att hans taktiska halva av sin fotbollshjärna inte går av för hackor, och om det obeprövade ungdomarna i laget kan ta ett oväntat kliv framåt, likt exempelvis Teteh Bangura förra säsongen, kan det gå säkert gå bra för AIK även den här säsongen. Man har helt klart en spännande lag på pappret, det gäller bara för Alm att ännu en gång få alla att dra åt samma håll. Lyckas han med det är mycket redan vunnet för Gnaget.