Lundblad: Bästa halvleken i år, Bouaouzan missnöjd och succéduon tillbaka
Gustav Lundblad kommenterar HIF-Kalmar.
Det var tusan länge sedan man lämnade Olympia med så här många positiva intryck. Det blev till slut en knapp seger för HIF mot Kalmar i den så kallade seriefinalen, och som vanligt stod Pär Hansson där som matchvinnare efteråt.
Men annars fanns det en hel del som var annorlunda från det vi sett av HIF tidigare under 2011.
Den statiska känslan i anfallsspelet som vi sett i nästan varje match under säsongen var äntligen borta. På topp återförenades förra årets succéduo Rasmus Jönsson och Erik Sundin och de hittade varandra fler gånger under den första halvleken än vad Sundin och Alexander Gerndt hittat varandra på ungefär hela säsongen. Vilka fina anfallskombinationer! Det är ju så här HIF ska välkomna gäster till Olympia!
Den aggressiva pressen förde tankarna till den fantastiska våren 2010, och inte sedan just våren 2010 har väl HIF känts så mycket våren 2010. Man gav inte Kalmar FF något andrum alls i den första halvleken, och serietvåan kunde mycket väl ha fått kapitulera fler gånger än efter det där sköna avslutet av Erik Sundin efter 29 minuter.
Stockholmaren gjorde sin klart bästa match i årets allsvenska, och var ständigt delaktig i HIF:s offensiv, fjärran från den skugga som svävat bredvid Alexander Gerndt i merparten av säsongens matcher. Han är med sin arbetskapacitet på något sätt symbolen för Conny Karlssons HIF, och när han har sina bästa dagar förlorar inte det här bygget. Det är ingen slump att HIF stoltserar med raden 21 vinster, 5 oavgjorda och 2 förluster i de matcher där han startat under 2010 och 2011.
Kollegan på topp, Rasmus Jönsson, var minst lika bra. Det märktes att han trivdes som… fisken i vattnet… när han för andra gången i år fick starta som släpande forward.
******
Inför den här matchen oroade jag mig för det ena och det andra: I ett blogginlägg inför matchen tog jag upp 1) det så omtalade ”krismötet”, 2) den usla insatsen mot AIK och 3) alla avbräcken i backlinjen.
Men dåligt omen #1 och #2 visade sig bara stärka HIF, som brann av revanschlusta idag. Senast var det AIK som kom från 0-3 mot Åtvidaberg och spelade ut HIF: Idag var det di röes tur att samla ihop allt negativt bråte och bara kasta det på majbrasan. Och backlinjen spelade inte direkt som om den innehöll av tre reserver… Eller vad säger Joseph Baffo…?
Talismanerna Christoffer Andersson och Mattias Lindström var dessutom bättre än på länge, liksom 30 plus-kollegan Erik Wahlstedt som nog får sägas vara en av seriens bästa ytterbackar i år. Han gör sin tolfte säsong i HIF och spelar som om det plötsligt var 2005 igen. Eller är han Javier Zanetti in disguise?
******
Den andra halvleken var sämre än den första, och redan efter en kvart av den samma blev en av HIF:s bästa i år, Rachid Bouaouzan, utbytt.
66, 0, 0, 23, 26, 28, 67, 90 och 60 är de antal minuter holländaren fått spela i årets matcher (skadad i omgång två och tre), och det är inte konstigt att han är besviken med tanke på vilken effekt på anfallsspelet han haft i många av de där matcherna.
Men kanske gick han lite väl långt i den mixade zonen efter matchen då han vädrade sitt missnöje med att bli utbytt. Jag väntade på att Christoffer Andersson och Erik Wahlstedt skulle komma ut ur omklädningsrummet för intervju, och hörde under tiden hur en trots segern missnöjd Rachid Bouaouzan (som för övrigt verkar vara en vältalig och sympatisk kille) sa till pressen att han ville ses som mer än en joker i HIF.
- Jag vill vara en 90-minutersspelare, inte en 60-minutersspelare, sa han och drog vidare paralleller till ett havererade äktenskap och hur två människor kan växa ifrån varandra – en tydlig referens till den olika syn på hans speltid som han och Conny Karlsson tycks ha.
- Det kommer att komma en tid då det kommer att vara nog, förkunnade han, och i morgon lär det hela vara förstasidesstoff i pressen.
Det är inte första gången som Rachid skapar rubriker med uttalanden om sin speltid, och krocken mellan Conny Karlssons ursvenska fotbollsfilosofi och Bouaouzans holländska frejdighet och frispråkighet är intressant.
Sådana här rubriker behöver dock HIF inte inför derbyt, framför allt inte när man på ett så bra sätt slog tillbaka efter krismötesdiskussionen och AIK-matchen. Och även om det finns befriande drag i Bouaouzans ärlighet tycker jag att en spelare efter tre poäng i en toppmatch bör visa lite mer respekt för lagkamrater och tränare än vad han gjorde med sina uttalanden ikväll.
Inför derbyt kan jag ändå inte hoppas på annat än att den irrationelle vänsterspringaren får mer speltid än vad han fick idag.
