Lundblad: Den här kvällen saknade HIF en Alexander Gerndt
Gustav Lundblad kommenterar förlusten mot Standard Liege.
Visst kändes det lite som att förtrollningen bröts när HIF åkte på sin första riktigt tunga motgång för året. Efter att 2011 hittills varit en enda lång framgångsvåg för di Röe så slog ridån ned ordentligt på Olympia den här dimmiga kvällen.
Tomhet, besvikelse, frustration. Känslorna i Sundets Pärla är ungefär desamma som för två år sedan efter strafförlusten i Sarajevo, den senaste gången HIF åkte ur i Europa League-kvalet.
För den här klubben och de 6656 som orkade ta sig till Olympia igår har en speciell relation till Europaspelet efter 90- och 00-talens framgångar. Det är som P-O Ljung besviket konstaterade efteråt: HIF har fått smak på det europeiska finrummet.
Och även om publiksiffran var låg så märktes det att det låg något speciellt i luften den här kvällen. Spelare och fans verkade taggade till tusen eller tiotusen och trycket på Olympia inför avspark var på en helt annan nivå än vad vi är vana vid från allsvenskan - bortsett från MFF-derbyna.
När jag försöker förstå att det, av den fina inramningen med kontinentalt strålkastarljus och en drömsk dimma som var som gjord för matcher och insatser hämtade ur sagoböckerna, blev ett resultatmässigt anti-klimax - ja, då tänker jag främst på två saker.
Det första är att HIF saknar Alexander Gerndt och Marcus Nilsson. I allsvenskan går det alldeles utmärkt att vinna match efter match utan den Utrecht-flyktade duon. Ska man spetsa till det lite så kan man säga att det gör inte så mycket när HIF missar en chans i ligaspelet - det kommer snart en till. Likadant om man bjuder motståndaren på ett läge - ofta saknas kvaliteten i de avgörande lägena hos motståndarna.
Men mot starka europeiska motståndare är läget ett annat. HIF brände flera halvbra till riktigt bra målchanser i Liege förra veckan. Avsaknaden av bortamål var starkt bidragande till att fälla HIF den här gången, och i hela dubbelmötet kändes laget dessutom ofta uddlöst framåt.
Det duger bra att ha Rasmus Jönsson och Erik Sundin som forwardsduo i allsvenskan - det visar inte minst det faktum att HIF på 25-30 ligamatcher med de bägge i anfallet från start under Conny Karlsson-eran bara förlorat en enda match (mot Häcken borta i fjor).
Jag har varit inne på det innan här på E-Zine, men i Europa krävs något mer. I Champions League 2000 hade HIF en galet vass Alvaro Santos på topp. 2007 toppade Henrik Larsson och Razak Omotoyossi ett tag hela UEFA-cupens skytteliga. 2011 var saknaden av Alexander Gerndts spetskvaliteter stora mot Standard Liege.
Och likadant var det bakåt. HIF hade genom hela dubbelmötet stora problem i luften mot de nickstarka belgarna och i bortamötet straffades man hårt för Joseph Baffos rensningsmiss. Idag gick backlinjen bort sig när snabbe Leye Mbaye rann igenom och gjorde 0-1 och sedan kom 1-3 efter en förlorad nickduell. Vad hade hänt om den snabbe nickspecialisten Marcus Nilsson varit kvar till de här matcherna?
Det andra jag tänker på så här i efterhand var att HIF, surfandes på sin stora framgångsvåg, kanske trodde lite väl mycket på att 0-1-underläget skulle kunna vändas. Optimismen var stor, både bland spelare och fans, i inför-snacket efter den spelmässigt jämna insatsen i Liege.
- Det som gör att vi falerar idag är kanske att vi kommer med en bra känsla från Belgien. Vi gjorde en bra match där nere och vi tänkte att med den bra hemmastatistiken vi har och det vi kan prestera på Olympia så är det bara att tuta och köra, sa Ardian Gashi, som var inne på ett liknande resonemang, efteråt.
Själv trodde jag på en 3-1-seger och någonstans hade nog många glömt att Standard faktiskt är ett riktigt bra lag. Med kapten Jelle van Damme tillbaka i spel kändes det som att det fanns en annan självkänsla, en annan beslutsamhet i laget spel och man kunde spela ut ordentligt på Olympia idag.
Och min känsla var att HIF nästan blev lite taget på sängen av Standards klass. Framför allt efter att man fått det där ledningsmålet som HIF bara skulle haft för att kunna skaka belgarna.
Saknaden av spelare som flytt och att Standard kanske var lite bättre än vad man trott var mina starkaste intryck från Olympia den här kvällen, men man man självklart också peka på en massa andra anledningar till förlusten: Anfallsnavet Rasmus Jönsson var till exempel totalt under isen och färske startmannen Simon Thern kom aldrig till sin rätt i den första halvleken. Eller att Christoffer Andersson kanske hade varit nyttigare som yttermittfältare än ytterback och att Standard fick sina mål i precis rätt lägen.
******
Nu är i alla fall HIF tillbaka i verkligheten, och det är en verklighet som ju ändå inte är så dum, i alla fall om vi bortser från vad som hänt och vad som kan hända med spelartruppen innan transferfönstret stänger. Man leder allsvenskan på ett rekordstort antalt poäng och det väntar även en Svenska Cupen-kvartsfinal mot Elfsborg.
P-O Ljung talade om att HIF efter förlusten skulle "studsa tillbaka snabbt som fan". Och det lär behövas med vilt jagande boråsare i tabellen och ett motstånd i nästa omgång i form av allsvenskans näst bästa bortalag. Örebro SK kommer på besök redan tidigt på söndag eftermiddag och med bara två vilodagar vill det till att HIF slickar såren kvickt och studsar upp ordentligt om bara dryga 48 timmar.
