Lagbanner
Lundblad: Det här var P-O Ljungs kväll - och Erik Wahlstedts
Per-Ola Ljung. (Foto: Bildbyrån)

Lundblad: Det här var P-O Ljungs kväll - och Erik Wahlstedts

GÖTEBORG. Gustav Lundblad kommenterar HIF:s vinstmatch mot IFK Göteborg.

När man rullar in i Göteborg söderifrån, på en vacker men överbelamrad E6a som går rakt igenom stan, så ser man tidigt berg- och dalbanan Balder torna upp sig över Liseberg. Men vi 11555 som tog plats på fina Gamla Ullevi den här måndagskvällen, kom till Götet några dagar för tidigt för en karuselltur. Liseberg öppnar inte för säsongen förrän på fredag, och istället bjöds vi på en slags allsvensk motsvarighet till Balder, av allra bästa underhållningsmärke.
 
Det var kanske inte den mest välspelade matchen någonsin. Båda lagen hade perioder i matchen av riktigt bra allsvenskt spel, men också sekvenser där det slarvades betänkligt med uppspel och passningar. Men det som gjorde den här matchen så underhållande var att det var två lag som inte väntade på varandra som möttes.
 
IFK Göteborg och HIF låg högt med lagen och försökte stressa motståndarna till tidiga misstag. Det skapade en matchbild som var ganska fjärran från det ställningskrig vi fick se förra söndagen på Olympia.
- Senast mot Elfsborg tog lagen ut varandra, här åkte båda lagen fram och tillbaka, det var en härlig nerv i matchen, sa Per-Ola Ljung, som i influensasjuke Conny Karlssons frånvaro agerade som huvudansvarig för HIF.
En matchbild som passade de hårt jobbande spelare, som bägge lagen har fullt av i sina mittfält och anfallslinjer.
 
Och tryggheten i satsningen framåt fann de bägge lagen i ett stabilt kollektivt försvarsspel med säkra fyrbacksformationer. Och för HIF:s del ändrades inte detta faktum av att man tvingades till inte mindre än tre (!) byten på ytterbacksplatser. Med Erik Edman och Christoffer Andersson försvann en hel del offensiv flärd från the back four, men bakåt var tryggheten intakt – mycket tack vare försvarsgeneralerna Peter Larsson och Marcus Nilsson.
 
Vi som såg på kunde också konstatera att HIF:s offensiv blir allt bättre för varje match. När vi snackade efter matchen, så konstaterade Per-Ola Ljung att det var rätt spelare som gjorde mål idag.
- Skönt för Alexander Gerndt att få göra mål. Vi vill att våra offensiva spelare ska peta in dem, och nu har Erik (Sundin) petat in ett, och Alex har gjort ett.

Även Rasmus Jönsson blir bättre för varje match, och Matte Lindström verkar ha hittat formen igen. Den förstnämnde var speciellt duktig i andra halvlek, när han letade upp ytor centralt i banan, och hittade in i boxen med små instick till medspelarna.

Hade ni sagt till Rasmus Jönsson i paus att han skulle röra sig mera inåt i banan?
- Nej, Rasmus är ju den som flyger mest fritt mellan mittfält och backlinje hos motståndaren – och det ska han fortsätta att göra. Det vi pratade om i paus var att vi tyckte att både Alexander och Erik visade en typ av överambition. De ville vara med och kombinera lite grand och kom ut lite för mycket på kanten när Rasmus hade bollen där ute. Vi hade klarat av att ha Rasmus Jönsson en mot en mot Erik Lund. Vi hade ändå fått in bollarna i mitten och då hade vi haft två farliga forwards där inne. Så vi kände att blir bara Lindström och Jönsson lämnade ensamma med sina ytterbackar, så får vi in trycket i boxen också.

Trenden pekar på att anfallsspelet alltså blir allt bättre. Vad säger Syrianskas försvar om det efter 1-5 mot Häcken senast? Det får vi se på fredag, då Södertälje-laget besöker Olympia.

En jämn match var det, men det var HIF plockade hem tre poäng och IFK Göteborg som kammade noll. Och för en hobbypsykolog som en själv var det lätt att kunna se varför. Ett hårt pressat IFK Göteborg tog ledningen mot Häcken för en vecka sedan, men föll sedan ihop och förlorade med 1-3. Och när HIF lyckats få in en kvittering, som mot bakgrund av hur andra halvlek hade utspelat sig så långt var ganska ologisk, så kom matchen på Hisingen tillbaka till de blåvita. Nu i form av ett hjärnspöke, som viskade om att laget fortfarande inte tagit poäng i årets allsvenska.
 
Plötsligt försvann den kontroll som man, tack vare de tre innrarna, tagit på mittfältet. Kvar var bara ångest i kamratföreningens hjärtan, och även om man efter en stund repade mod igen och gjorde en forcering för tre poäng så kändes det som att Alexander Gerndts avgörande bara var en förlängning på ett mentalt ras som inleddes med Peter Larssons kvitteringsnick.
 
HIF:s hjältar denna kväll: Målvaktsdominanten Pär Hansson, mittbacksgeneralen Peter Larsson, matchvinnaren Alexander Gerndt. Utan dessa: Ingen vinst för HIF på Gamla Ullevi igår. Men här vill jag lyfta fram två andra hjältar från den här allsvenska våraftonen, som inte kommer att uppmärksammas lika mycket idag.
 
******

Ett par minuter innan Peter Larssons kvittering så började en viss förbättring i HIF:s spel visa sig. Och startskottet för det som skulle bli en fullskalig forcering för tre poäng, tyckte jag på något sätt var en liten aktion av Erik Wahlstedt.
 
I den första halvleken konstaterade jag och kollega Brorsson att den gamle ytterbacken inte direkt var nära någon startelva längre. Trots att både Christoffer Andersson och Erik Edman var skadade så satt fortfarande Wahlen fast förankrad på bänken. Men så tog historien ytterligare en vändning.
 
Joseph Baffo utgick med skada efter 57 minuter och nu var det slutligen dags för entré för Wahlstedt, som gör sin tolfte säsong i HIF. Och ungefär tio minuter senare tog han ett offensivt initiativ (mitt i en period då 2-0 låg närmare till hands än 1-1) och drev upp med bollen högt på Göteborgs planhalva, där han vände upp Erik Lund utanför det blåvita straffområdet. På något sätt bröt han isen här, veteranens fina aktion signalerade att Vi är HIF och nu får det vara nog med att ligga under.
 
Överlag gjorde han en riktigt bra match, och om Erik Edman är indisponibel mot Syrianska på fredag så skulle jag bli glad om Wahlstedt får förtroendet i startelvan.
 
******

Den andra hjälten jag vill lyfta fram är Per-Ola Ljung. Conny Karlsson hade influensa, men P-O Ljung tog sig oförskräckt an debuten som huvudansvarig för ett lag i allsvensk match. När Peter Larsson gjorde 1-1 hade det varit lätt att vara nöjd, och inte riskera en tung bortapoäng. Så resonerade inte P-O.
 
- Vi kände att när man har den bakgrunden som IFK har (noll poäng och nedflyttningsplats), så är det väldigt lätt hänt att man blir lite ängslig i slutet på matchen. Nu hade vi med vår kvittering tagit ifrån dem ett bra resultat, och då kände vi att de skulle bli ännu mer rädda för att vi skulle ta ifrån dem den sista poängen.
 
P-O Ljung kommenderade sina styrkor att ösa på för ett segermål. Det djärva taktiska resonemanget gav resultat - och när Balder kastade sina skuggor över Gamla Ullevi i fullmånens ljus, så gled en spelarbuss fylld av glada helsingborgare söderut i västkustnatten. Och i bagaget där på E6an vilade tre poäng.
 
Och nog är det något skönt helsingborgskt i Per-Ola Ljungs segerforcering. I HIF:s DNA finns en ständig anfallslusta, och en strävan mot toppen – med HIF:s DNA nöjer man sig inte med en poäng mot ett starkt Göteborg på Gamla Ullevi. Och tack vare det sitter vi nu här i Nordvästskåne med ett Helsingborgs IF som så här långt i allsvenskan 2011 tagit full pott.

Gustav Lundbladinfo@gustavlundblad.com2011-04-19 06:00:00
Author

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen