Lundblad 2012: The Most Wonderful Time Of The Year
Gustav Lundblad inför allsvenskan 2012.
Så är vi här igen. The most wonderful time of the year, som Andy Williams sjunger vid en annan tidpunkt varje år. En ny allsvenska ska kicka igång, och en jätteballong av miljoner människors förväntningar ska omsättas till ögonblick av glädje, positiva överraskningar och tunga besvikelser.
I sex städer - Helsingborg, Malmö, Kalmar, Göteborg, Borås och Stockholm - drömmer man om guld. På andra ställen – i Gävle, i Södertälje, i Sundsvall, och i Åtvidaberg – hoppas man allra mest att man får vara med om allt det här om ett år igen.
Det är som alla andra år inför den allsvenska starten, men ändå inte. Det stundar ju ett Champions League-kval på sensommaren.
HIF går in i allsvenskan med fem raka titlar och plötsligt i ett läge där man blivit den stora dominanten i svensk fotboll. Conny Karlssons nordeuropeiska 4-4-2-brygd, har med hjälp av ett par individualister, starka ledare och en ramstark defensiv organisation blivit en lagmaskin som just nu äter upp allt inom rikets gränser. I juli och augusti ska den här maskinen försöka ta nästa steg – klivet ut på kontinenten, in i dess finaste salonger.
Det har gått 12 år sedan HIF kvalade in till Champions League efter en bragdmatch på Giuseppe Meazza. Sedan dess har Halmstad, Djurgården, Malmö FF, Elfsborg, IFK Göteborg, Kalmar FF och AIK försökt att upprepa bedriften. Några, som Halmstad 2001 och Malmö 2011, har varit nära att lyckas – de flesta har varit mil ifrån.
Förra året försökte HIF konvertera sin överlägsenhet inom rikets gränser till framgång i Europa. En stabil insats borta mot Standard följdes dock upp med en usel match på Olympia och så var den drömmen död. Förhoppningsvis kan man ta med sig en håv lärdomar från det dubbelmötet in i Champions League-kvalet, där HIF:s rutinerade manskap och defensiva organisation faktiskt kan göra det omöjliga möjligt – liksom så klart det faktum att lag från ligor som allsvenskan sedan 2009 inte längre kan ställas mot lag från de allra bästa ligorna i kvalet.
Nåväl, det är ett par månader kvar till det där kvalet, och innan dess ska en halv allsvenska avhandlas. Jag har varit lite pessimistisk under försäsongen, men med lördagens insats i Supercupen på näthinnan kapitulerar jag villkorslöst inför det här gängets möjligheter att bli det första lag på nio år som försvarar en allsvensk titel.
Daniel Nordmark, Loret Sadiku, Walid Atta, Emil Krafth, Jere Uronen och Alfreð Finnbogason – det verkar som att Jesper Jansson och HIF-staben gjort det igen. Sex nya spelare, och mycket tyder på att samtliga är riktigt bra värvningar. Hålen efter Marcus Nilsson, Markus Holgersson, Peter Larsson och Alexander Gerndt täcks till stora delar upp, och i Nordmark får HIF in en mittfältstyp som tidigare saknats. Mycket tyder på att det här halvnya HIF-laget, där även Erlend Hanstveit, Thomas Sørum och Álvaro Santos fortfarande känns färska i sammanhanget, kan gå direkt in i årets allsvenska och börja samla trepoängare på hög. Och inte känner sig tjurskallar som Erik Edman, Mattias Lindström, Ardian Gashi, Pär Hansson och Christoffer Andersson, nöjda efter bara ett SM-guld?
Himlen är dock inte fri från orosmoln. Rasmus Jönssons tog vid där Henrik Larsson slutade, som det kreativa navet i HIF:s anfallsspel. Exakt hur mycket han kommer att saknas får vi se. Och vi vet inte riktigt om någon i forwardsbesättningen kan bli den där 15-målskytten som är trevlig att ha med sig genom en ligasäsong. Faktum kvarstår: De fyra där framme har hittills under 2012 gjort totalt ett mål (Finnbogasons mot Ängelholm). Visserligen har Álvaro Santos och Erik Sundin mestadels varit skadade, och Finnbogason kom in sent – men ändå.
Och sen har vi så klart de vanliga demonerna som väntar i sommar – transferbuden från kontinenten, som vi uppe i fattiga norr inte har råd att tacka nej till. May Mahlangu är stundtals totalt dominant i allsvenskan, och han blir svår att behålla i sommar. Vad händer med Pär Hansson? Och Finnbogason är bara inhyrd till och med augusti.
Bakom HIF är det främst fyra lag som vill utmana om guldet. Elfsborg, IFK Göteborg, Malmö FF och Kalmar FF har alla vässat sina trupper sedan i fjor.
Elfsborg kommer med en ny tränare i Jörgen Lennartsson och svensk fotbolls kanske hetaste talang Victor Claesson. För första gången sedan 2006 tippar jag dock inte dem som vinnare inför säsongen – boråsarna har fortfarande att bevisa att de kan upprätthålla fokus under en hel säsong, och backlinjen ser halvstabbig ut, läget mellan stolparna kaotiskt.
IFK Göteborg satsar stort, men frågan är om Mikael Stahre inte har för många kockar att koka soppa på. Det ska göras plats för en massa stjärnor i startelvan och en del kommer att få sitta på bänken. Och hur hanteras kulturkrockarna mellan goa gubbar, Stockholms-Stahre och nyförvärven, på Kamratgården?
Nanne Bergstrand vet nog vad han gör på Guldfågeln Arena, och hans nya Kalmar-bygge ser spännande ut. Men det räcker nog inte hela vägen till guld.
Malmö FF var ytterst ojämna i fjor, men i Mathias Ranégie har man nu en av allsvenskans skarpaste målskyttar. Klarar Rickard Norling att göra laget till en trepoängsmaskin över en hel säsong? Kan Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo nå 2010-nivåer igen?
De övriga? AIK ser ut att få problem med målskyttet, men har kvar byggstenarna i den defensiv som var ytterst stark i fjor. Häcken kan säkert nå övre halvan igen och Mjällbys värvningar ser intressanta ut – risk dock att lagets fina defensiv kan ta skada av Bagarns skadeproblem.
Örebro bygger nytt och känns svårbedömt, men även om det skulle visa sig att Sixten Boström fått ett vettigt manskap till sitt förfogande efter spelarflykten så lär det dröja ett tag innan han fått ihop det till en enhet som kan nå upp till 2010 års höjder (tredjeplats).
Gais var starka i fjor och Wanderson är kvar. Det ger plats på övre halvan fram till EM-uppehållet? Men vad händer sedan? De ekonomiska prognoserna pekar mot kollaps och det kan bli massavveckling av spelarkontrakt i sommar.
I Norrköping har man värvat intressant, och kan man bygga vidare på en ganska OK återkomstsäsong i allsvenskan så bör man klara nytt kontrakt med marginal.
På Östermalm härjar Magnus Pehrsson fritt och det känns oerhört svårt att bedöma Djurgårdens chanser. Ricardo Santos och och James Keene som goalgetters skrämmer dock inte, men innermittfältet med Yussuf Chibsah, Kasper Hämäläinen och Daniel Sjölund kan bli riktigt vasst.
Gefle har tappat nämnde Chibsah och Daniel Theorin, men har en fin anfallsuppsättning och Per Ohlsson trollar nog laget kvar i allsvenskan ett år till. Längre norrut blir det nog svårare, dock. Giffarna Sundsvall är tillbaka i finrummet med Oscar Berglund mellan stolparna, men också ett lag som saknar större allsvensk rutin. Sören Åkeby predikar konstruktiv fotboll, och jag undrar om det avsteget från det vanliga Sundsvallsreceptet kan vara bra för möjligheterna att klara sig kvar i allsvenskan.
Åtvidaberg har ungefär samma lag som sist de var uppe. De var inte långt borta från en kvalplats den gången, och med den erfarenheten innanför västen ska de kunna klara det i år. Även om Haris Radetinac gått till Mjällby.
Syrianska har tappat ett halvt lag och rasar ner i Superettan, även om Louay Chanko, Johan Arneng och Sharbel Touma är respektingivande mittfältsnamn.
Nu kör vi!
******
Mitt tips:
1. HIF
2. Elfsborg
3. Malmö FF
4. Kalmar FF
5. IFK Göteborg
6. Häcken
7. AIK
8. Mjällby AIF
9. Örebro
10. IFK Norrköping
11. Gais
12. Djurgården
13. Gefle
14. Åtvidaberg
15. GIF Sundsvall
16. Syrianska
