Lundblad: Vår bästa tid är nu
Gustav Lundblad kommenterar cupsegern.
För nästan exakt ett år sedan, den 7 november 2010, var Kalmar FF på besök på Olympia. Det var den sista allsvenska omgången och HIF behövde vinna, samtidigt som MFF inte gjorde det, för att bli svenska mästare. Den där söndagen slutade som bekant i moll, ett resignerat HIF klarade inte av att spräcka bortalagets nolla, och Malmö vann ganska enkelt mot Mjällby och fick fira mästartiteln.
Eller ja, alla var inte resignerade mot slutet av matchen. Christoffer Andersson slet som en dåre i 90 minuter - han hade ingen koll på att Malmö ledde sin match och trodde in i det sista på ett guldmirakel.
Och "Chrisse" har fortsatt springa ända sedan dess. Liksom alla andra röa. HIF har gått fram som en ångvält sedan den där kyliga novemberkvällen, och när vi nu sitter här en annan kylig novemberkväll efter en annan match mot Kalmar, så kan vi konstatera att HIF sedan silvermedaljen i fjolårets allsvenska tagit fyra, F-Y-R-A, titlar.
Hammarby gnetades ner på Söderstadion i förra årets cupfinal, Malmö var snäppet svagare i Supercupen och sedan har den här maskinen trotsat alla motgångar och säkrat ett allsvenskt guld redan i september. Och idag alltså: Överkörning - ja, det var faktiskt det - i cupfinalen. Vem bryr sig om den snö som föll i fjol?
Kalmar kom till Olympia med hopp om att rädda en, på planen, ganska blek säsong. Vårens fotbollsfeber på Guldfågeln blev till en sommar och höst där det mesta pekade neråt för laget, som till slut bara blev åtta i allsvenskan.
Smålänningarna hade dock, även om Erik Israelsson chockade med en kvittering precis innan pausvilan, aldrig någon riktig suck på cuptiteln.
Faktum var att det HIF, som i somras blev av med fyra bärande spelare, som kritiserats och enligt vissa gått mot sämre tider med mindre namnkunniga ersättare, gjorde en bättre match idag än i juni då man senast ställdes mot Kalmar (2-1-seger) med Marcus Nilsson, Peter Larsson, Rasmus Jönsson och Alexander Gerndt på planen.
Ja, i alla fall enligt Kalmar-kaptenen Henrik Rydström, som efter matchen öste beröm över dagens lag med Thomas Sörum, Erlend Hanstveit, Alvaro Santos och Joseph Baffo i startelvan.
De gjorde alla OK insatser idag, faktiskt riktigt bra i Hanstveits och Santos fall. Sörum: alltid med klass och smartness i alla aktioner.
Men bäst på plan idag var nog ändå mittfältskvartetten. Ardian Gashi och May Mahlangu fortsatte att briljera centralt, och till vänster var Rachid Bouaouzan på bästa tekniska humör.
Och högerkanten: Christoffer Andersson i magisk form, ständigt i rörelse, företagsam, bollsäker. Han sprang tusen mil mot Kalmar i fjor, idag, och han kommer att springa tusen till.
När Nordvästskåne nu går in i fyra månaders fotbollsdvala gör man det efter ett år, en säsong, som varit Regionens Lags framgångsrikaste om inte någonsin, så i alla fall sedan 1940-41. Ardian Gashi har skrivit på nytt kontrakt, Erik Wahlstedt och Markus Holgersson verkar vara på väg att göra samma sak, och nästa år väntar ett Champions League-kval där HIF ser ut att vara positionerade att göra ett riktigt bra försök på att bli första allsvenska lag sedan HIF anno 2000 att nå den största turneringens gruppspel (fyra spelare från det laget på plan idag för övrigt).
Det har, som de vet som var med om ökenvandringen i lägre serier 1969-1992 och som vi vet som var med om Häcken-98, 0-4 mot Enköping 2003, FK Sarajevo, Baxters avhopp och hösten 2009, funnits sämre tider att hålla på HIF i.
