Lundblad om derbyt: En sur poängförlust, men "Chrisse" optimistisk efteråt
Malmö FF på besök på Olympia och det kändes som att det plötsligt var 2008 igen. Ja, inte i själva derbyresultatet då: För tre år sedan vann ju HIF, i ett direkt fantastiskt derby, med 4-2. Men det kändes 2008 i sättet matchen utvecklades: HIF storspelade, briljerade med ett snabbt kortpassningsspel, och åkte sedan dit på försvarsslarv mot en mer cynisk motståndare. Det var faktiskt rätt länge sedan vi fick se en sådan match.
För 2-2 var verkligen inte ett resultat man trodde på efter att Erik Sundin styrt in 1-0 efter en bedårande upprullning av MFF-försvaret. Snarare kanske 4-0 à la 1999. 25 minuter in i matchen hade HIF varit totalt dominanta i en period som var lagets bästa i årets allsvenska. Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski hade ännu inte hunnit stämpla in för arbetsdagen. Rasmus Jönsson och Rachid Bouaouzan hotade ständigt, typ överallt, på offensiv planhalva. Alexander Gerndt sökte sig ut till kanten och skapade osäkerhet i ytan mellan Malmös högerback Markus Halsti och innerbacken Pontus Jansson.
Men så bjöds plötsligt MFF:s innermittfältsduo in i matchen och tiden gick fort och det blev halvtid och resultattavlan förkunnade det smått otroliga: att ställningen var 1-2.
- I första halvlek kontrollerar vi totalt, vi tar ledningen men någonstans känns det som att vi får lite övermod. Vi vill ju spela ett bra passningsspel, och vi överdrev kanske lite för mycket i slutet av första halvlek och blir straffade för det. Och helt plötsligt går vi in i halvtid med 2-1-underläge, istället för 1-0-ledning. Ledningen hade känts helt stabil och vi bara väntade på tvåan egentligen, sa Christoffer Andersson efter matchen.
Men att HIF inte vinner förstahalvlekar har vi ju å andra sidan, vid det här laget, vant oss vid och sedan kom en andra halvlek med en ny våg av storspel av HIF.
Och utdelningen kom snabbt. Rachid bjöd på en uppvisning av den högre skolan och Rasmus löpte rätt och tackade och tog emot.
- Vi gör en tidig kvittering och det känns som att vi hade möjlighet att vända den här matchen, sa ”Chrisse” och tillade.
- Och vi skapar lägen.
Men, som bekant: Allting handlar ju i fotboll inte om att spela bra. Ett MFF som för dagen var oförmöget att bjuda på något i närheten av fjolårets anfallsfotboll, använde de redskap man hade att tillgå i sin verktygslåda.
Det ena: Det taktiska redskapet. Rickard Norling kastade in Miljan Mutavdzic istället för Dardan Rexhepi med tjugo minuter kvar och fick på så sätt betydligt bättre kontroll på mittens rike.
- De får in ytterligare en mittfältare som får styra spelet lite grand. Och så blir vi sämre i vårt positionsspel. Vi får springa mer och det blir hål i vårt försvarsspel till slut, kommenterade coach Conny Karlsson matchens sista fjärdedel.
Det andra: Det psykologiska redskapet. Figueiredo filmade, hoppade runt med dobbarna först och var allmänt elak (”en jävla pajas”, kallade Markus Holgersson honom i mixed zone efter matchen). Och när Gerndt föll för Mutavdzics provokationer med tio minuter kvar hade Malmö FF vunnit det mentala spelet på Olympia. Det påminde lite (ja, lite) om när Real Madrid lyckades sno åt sig den spanska cuptiteln från Barcelona i våras.
Summa summarum: MFF var närmst segern till slut. Men lyckligtvis för ett slutkört 10-manna-HIF så hade MFF förbrukat två av sina två individuellt skickligaste pjäser (Rexhepi och Pekalski), och man var såklart också slitet efter att ha fått jaga rundor utan boll i större delen av matchens första 70 minuter. Dessutom hade man under hela matchen haft en game plan som till synes varit inställd på att bärga en poäng - att då ställa om till trepoängsjakt helt plötsligt, är inte det lättaste.
Men just på grund av detta sistnämnda, och på grund av tabelläge och matchens karaktär, så kändes Malmö FF som vinnarlaget i derbyt. HIF å sin sida kändes som ett lag som förlorat två poäng och två spelare: Gerndt och Holgersson är avstängda mot starka IFK Göteborg i nästa omgång.
Christoffer Andersson valde ändå optimistens inställning efteråt:
- Det är klart att det känns surt. Men det är sista kvarten av första halvlek som avgör. Sånt händer i vissa matcher. Jag tror att i längden så kommer vi att ta våra tre-poängare om vi presterar på den här nivån och har det här passningsspelet i så många matcher som möjligt. Vi måste fortsätta att bygga vidare på det vi är bra på, och det är just det här spelet: Att använda mittfältarna och försöka få kanterna rättvända mot deras backlinje.