Del V (V) - Avslutande analys: 2014, året då det nya HIF visar sig fullt ut
Artikelserie i fem delar där Christian Rurfors mött VD Paul Myllenberg och ekonomichef Robin Lundgren för ett längre samtal om ekonomin i HIF. Del V.
Den ekonomiska balansgången är skör och ekvationen att skära i spelarkostnader och samtidigt leverera på plan är inte enkel. I detta avsnitt spekulerar HIF E-zine kring den HIF-trupp som kommer att representera HIF om ett halvår.
Att det inte var möjligt att förlänga med Alejandro Bedoya kändes på förhand givet, oavsett Jesper Janssons uttalade ambitioner, och att HIF under våren förlängt kontraktet med flera juniorspelare och dessutom skrivit a-lagskontrakt med Elias Andersson och
Rasmus Lindgren var inte direkt några kioskvältare, och helt i linje med den nya filosofin.
När HIF säger att de ska ”anpassa den ekonomiska kostymen” så betyder det i klarspråk att de behöver minska lönekostnaderna och avskrivningarna med cirka 7 MSEK till nästa år. Hur många dyra kontrakt ska då ersättas med billigare varianter?
”Fyra dyra kontrakt måste ersättas med egna talanger”
Att beräkna en genomsnittlig lön för en allsvensk spelare är inte helt lätt, då även betalningar av engångskaraktär, såsom bonusar och sign ons, inkluderas i de siffror som finns att tillgå. Dessutom löneväxlar (växlar lön mot pensionspremier) en del spelare, varför siffror som baseras på deklarerad lön blir ännu mer orättvisande.
Guldåret 2011 uppgick enligt dessa siffror genomsnittslönen i HIF till drygt 400 kSEK per år, eller cirka 34 kSEK i månaden. Vi kan dock räkna med att de spelare vars kontrakt nu löper ut har en lön som är betydligt högre än dessa siffror.
HIF E-zine bedömning är att spelare som Erlend Hanstveit, Rachid Bouaouzan eller Thomas Sörum lyfter en lön motsvarande 90 000 kr per månad, vilket ger en beräknad årlig årskostnad (inkl. sociala avgifter) på cirka 1,4 MSEK per spelare. Då är beaktat att spelaren vid kontraktstecknandet redan fått en stor engångsbetalning, s.k. sign on. Samtidigt bedöms avskrivningarna för Erlend Hanstveit och (framför allt) Thomas Sörum ha belastat resultatet med uppskattningsvis 3 MSEK per år.
Med den ekvationen, grovt räknat, innebär det att cirka fyra dyra kontrakt måste ersättas med egna talanger, spelare som initialt har låga löner och där det varken existerar sign ons eller övergångspengar. Då är värvningen att Arnór Smárason redan beaktad.
Thomas Sörum är redan förvunnen och sannolikheten att Erlend Hanstveit erbjuds nytt kontrakt bedöms som väldigt låg. Den naturlige ersättaren (egentligen är det ju Hanstveit som är ersättaren) finns redan i truppen i form av Jere Uronen.
Därutöver försvinner med största sannolikhet både May Mahlangu och Rachid Bouaouzan, samtidigt som Alejandro Bedoya alltså lämnar redan nu i sommar. Christoffer Andersson är en spelare som likt Mattias Lindström ifjol troligtvis erbjuds en förlängning, men tvingas gå ner i lön.
Ersättarna då? Utöver Uronen och Smárason som redan nämnts, har Rasmus Lindgren och Elias Andersson under våren skrivit på a-lagskontrakt och är tänkta ersättare till exempelvis Bouaouzan och Mahlangu.
Dessutom har juniorspelare som Calle Johansson och Gustav Jarl har bundits upp på flerårsavtal. Lägg därtill spelare som är utlånade (Jesper Björkman) eller presterar i akademilaget (Anton Kinnander) och nästa års trupp börjar kristallisera sig.
Och så länge HIF inte säljer några spelare med mångmiljonförtjänst så kommer även de externa nyförvärven troligtvis att lysa med sin frånvaro. I undantagsfall kommer externa finansiärer att göra det möjligt, men genom varje sådan transaktion förbinder sig HIF, på ett eller annat sätt, att avstå delar av framtida övergångssummor. Låneavtal för att knyta till sig tillfällig kompetens kommer att fortsatt att vara en naturlig del av fotbollsaffären.
För att slutligen besvara ursprungsfrågan, ”Hur ska HIF nå en budget i balans redan 2014”, så är svaret alltså en växling mot en större andel egna spelare i truppen. I teorin har ambitionen hela tiden funnits där, men det har saknats en praktisk lösning på problemet. När ekonomin nu i princip tvingar HIF till att genomföra planen, ser det också ut som att förutsättningarna är de rätta.
Ett antal dyra spelarkontrakt löper ut och en välfungerande ungdomsverksamhet har spetsats med ett akademilag i division 2 och en a-lagstränare som bevisligen visat sig villig att satsa på unga spelare. Inom en inte alltför lång framtid påbörjas ombyggnaden av Olympia. Styrelsens och ledningens långsiktiga plan för framtidens HIF kan börja förverkligas.