Gästkrönika: "Bara dårar rusar in"
Anthony Thörn reflekterar över supporterskap och dagens match mot AFC.
En Supporters mentala sammansättning går ibland in på det mytologiska spannet. Hur känslan av optimism och förväntan inte verkar lämna individen oavsett hur mycket taggbuskar som står mellan rimligheten och målet, speciellt när målet inte finns materiell form utan snarare i någon slags vision var och en av dem har drömt om på sitt egna sätt, i form av en egen mental diabild. Förhoppningen tar sin form av en läktares kollektiva inandning efter isättningen av ett stödje-ben innan bollen lättar från marken, spiken i match 10 på Stryktipset och sista klunkarna öl innan match.
Mellbergs tillträde på Olympia har kännetecken som visar en ny form av nykterhetsrörelse i en tid där många supportrar inte längre tar öl av förhoppning inför matcher, utan även öl för att kunna glömma att taggbuskaget mellan drömmen och inledningen av stigen blir större och större. Även om Mellbergs välfriserade ansiktsbehåring visar på att han innehar klippverktyg, är det ingen supporter som förväntar sig att han kommer klippa ner buskaget under en match, en månad eller för den delen den här säsongen, även om både spelet och Mellbergs röststyrka mot Djurgården gav mersmak. Samtidigt står Mellberg inför en av sin kanske viktigaste matcher på hösten. AFC hemma.
Undertecknad är fullt medveten om att antagonisterna i Syd står för motståndet om en halv vecka och att denna match alltid kommer trumfa i form av symbolvärde. Däremot kan matchen mot AFC trumfa i form av betydelse för säsongens utfall då den bjuder på en utmaning som både Peo Ljung och Henrik Larsson fann besvärlig. Att slå lagen som ska vara nedanför oss i tabellen. Både Ljung och Larsson lyckades med bedriften att imponera mot topplagen i hemma-segrarna i form av Norrköping och Hammarby respektive själva spelet och insatserna mot AIK borta och Göteborg hemma som måste betraktas som godkända, men båda två lyckades inte tillräckligt ofta med att vinna mot bottenlagen, ett kriterium som är elementärt för att både hålla sig kvar i Allsvenskan samt att lyfta sig placeringsmässigt i den.
Av just samma anledning kan supportrar glatt dricka öl av optimism till tonerna av Afzelius ord om långsiktighet och framtid, men supportrar måste också vara införstådda med att sporten de attraheras av så mycket, bygger på kortsiktig framgång i form av att vinna nickdueller, orka springa fram till kortsidan och att slutligen kunna göra fler mål än det andra laget, varje vecka, varje månad, varje säsong. Ett mantra som inte bara kan efterlevas till tonerna av Chopin mot Malmö, utan även till tonerna av Rammstein mot AFC. Om Mellberg är rätt man att cementera detta budskap inuti fundamenten på Olympia återstår att se.
I slutändan ramlar vi ändån in på det där mytologiska med supporterskapet. Om hur det inte lämnas för att förtvina för att strålkastarna lyser på de hoper av människor som suckar i takt med att skorna dras över asfalten efter en kväll av förlust. Utan för att det är en närmast pueril kultur som vi aldrig tycks kunna växa upp ifrån, hur vi än försöker. För när allt kommer omkring är det bara en fråga som etsar sig fast. När fan är nästa match?
