Gästkrönika: "Till hösten"
Anthony Thörn skriver om hösten och HIF.
En lätt suck lämnar läpparna när klockan tickar upp mot 20 minuter. Planen är täckt av små höstlöv som av någon märklig anledning har lyckats ta sig in på planen. Ett lika säkert hösttecken som att gruset vid Magnus Erikssons gata upp till Olympia numera blivit till hård lera av regnet som fallit. Bollen tycks vara gjord av radioaktivt avfall eftersom inget av lagen tycks vilja behålla den i mer än ett par minuter. En rödblå spelare får bollen vid halvplan, tittar upp och spelar bollen hem till backlinjen. “Äeh!” den kollektiva besvikelsen gör sig hörd på Olympia i form av det där uttrycket som bara en långsida av Helsingborgs-ättade Farbröder i 50 årsåldern kan göra. Ett par minuter senare får Armin Gigovic bollen vid mittcirkeln, gör sin man och spelar ut den till en av yttrarna. Spridda applåder hörs.
Fotbollsfilosofi är ett märkligt koncept, ibland nästan på gränsen till absurd. Fotbolls-Kapitalismen har alltid haft sin ständiga närvaro på Olympia oavsett av vad folk kan tycka och tänka om den som koncept. HIF har alltid erbjudit en vara, ett koncept och filosofi och publiken har gett sitt gensvar. Men embryot kommer alltid från farbrödra-vrålet på läktarna medans barnbarnet sitter bredvid och förundrat ser på. Däri ligger också varför HIF förbannar sig på att spela en offensiv fotboll oavsett av vad folk utifrån tycker och tänker om den som koncept, speciellt när flera topplag och bottenlag kan spela med en fembackslinje utan att det rör dem i ryggen.
– Ja, jag analyserar allting. Hur man kan göra sitt jobb bättre. Definitivt inte nöjd med min egen insats i dag. Riktigt dålig första halvlek, lite i andra. Det känns inte som vi gav oss själva chansen…
Det där är inte Markus Holgersson efter Derbyt, det är Olof Mellberg. Jag gillade det ögonblicket och jag är ganska säker på att farbröderna gjorde det också. Vuxna människor erkänner sina misstag och lär sig från det. Däremot ställde både första halvlek i Derbyt och mot Kalmar två viktiga frågeställningar, håller kulturen i HIF på att förändras? Är man villig att offra den offensiva filosofin mot att kunna erhålla kortsiktig och långsiktig succé? Detta är två retoriska frågor som bör tatueras in i medvetandet hos supportrar som är långt mycket viktigare än om den matchförberedande träningen är stängd eller inte. För även om man kan skratta gott åt tanken att detta är ett tecken på ett öststats-liknande koncept där Mellberg tagit formen av den gamle Röda armé tränaren Viktor Tikhonov som drev sina spelare till att urinera blod efter träning, tycker nog de flesta att förändringar som inte har byråkratins fingeravtryck på sig överlag är positiva.
Det finns en risk i att supportrar nästan sjunger med Roger Daltrey i textraden “I say I love you, you say you better, You better, you better, you bet”. Att klubben förväntar sig trohet innebär inte att kulturen kring den behöver förändras för när allt kommer omkring och höstlöven landar än en gång på Olympias gräs och nya vindar blåser, är det lite extra skönt att se att vissa saker inte förändras och att HIF:s fundament inte bara består av betong, utan av någonting annat svårforcerat.