Inför Allsvenskan 2013, del 3: Östers IF
ÖSTERS IF
Grundad: 1930
SM-titlar: 4
Allsvenska säsonger: 32
2012: 1:a, Superettan, direktavancemang till Allsvenskan i form av Superettanmästare.
Tränare: Andreas Thomsson
Vad det snackas om inför säsongen?
Kultklubben Östers IF, med fyra SM-titlar mellan –68 och –81, har sannerligen åkt jojo mellan de svenska divisionerna under det tvåtusende milleniumet. Efter tre säsonger i Superettan under de första tre åren gjorde man 2003 en ettårig sejour i Allsvenskan. 2006 var man tillbaka i fotbollssveriges finrum, bara för att åka ner lika snabbt igen. Den här gången skulle fallet bli hårdare.
2007 satsade styrelsen hårt för att ta sig tillbaka till Allsvenskan så fort som möjligt, en satsning som slog bakut. Istället för uppflyttning trillade Öster ned i divison 1 och 2008 spelade laget sin första säsong sedan 1959 under de två högsta serierna. Första året i divison 1 missade man avancemang efter förlust mot Jönköping Södra i kvalserien, men året därpå vann man serien efter en rafflande sista omgång. Efter ett tufft comebackår i Superettan 2010, där Öster tvingades kvala sig kvar mot Qviding, anlände Roar Hansen till 2011 och man slutade tillsist på en fjärdeplats, endast tre poäng från kvalplatsen. Äntligen var Öster på rätt väg igen.
2012 invigs den nya arenan Myresjöhus Arena och klassiska Värendsvallen begravs. På sin nya hemmaborg går Öster praktiskt taget hem Superettan och är till den här säsongen alltså ännu en gång tillbaka i Allsvenskan. Nu är förhoppningarna att Öster, med en ny arena, ny tränare och nytt vind i seglen är tillbaka för att stanna och etablera sig bland Sveriges fjorton bästa klubbar en gång för alla.
HIF-vinkeln:
Den hetaste brännpunkten stavas givetvis Roar Hansen. Nordvästskåningen med hjärtat i Sundets Pärla fick, efter ett antal år och klubbar i Helsingborg med omnejd, chansen i storsatsande Öster. Man kan lugnt säga att Roar tog den. Första säsongen stannade Öster på en hedersvärd fjärdeplats. Säsongen därpå, med en ny arena och ett ungt hungrigt lag, lyfte Roar klubben och laget till oanade höjder och Öster skapade sig tidigt ett försprång gentemot de andra lagen. Ett försprång som visade sig vara ointagligt. Efter succén förra året var det givetvis många i Växjö som hoppades på att Hansen och hans stab skulle fortsätta jobba på och utveckla det framgångskoncept man påbörjat.
När HIF letade efter en ny tränare och än en gång hörde av sig till Roar kunde dock Perstorpsonen inte tacka nej. Som salt i såren på Österfolket tog han med sig Östersjälen K-G Björklund till Helsingborg. Detta har givetvis inte sett med blida ögon från Österhåll och det ska bli intressant att se vilket mottagande guldmakarna Roar och K-G får när man återvänder tillsammans med HIF den åttonde april. Östers första allsvenska match på Myresjöhus Arena förövrigt.
Stjärnor:
Denis Velic (mf), Freddy Söderberg (fw), Kenny Pavey (mf), Pablo Pinones-Arce (fw)
HIF-bekanta i laget:
Marcus Bergholtz. Den evigt talangfulle och skadebenägne HIF-aren Marcus Bergholtz flyttade under förra säsongen permanent till Öster. Här har han haft ömsom fortsatta problem med skador men ändå hunnit visa lite av sin karaktäristiska teknik och spelförståelse. Förhoppningsvis får Bergholtz vara skadefri den här säsongen så han faktiskt får visa vad han går för.
Ökända i Sundets Pärla:
Kan inte påstå att någon i Öster är speciellt ökänd i våra kretsar. Men Kenny Pavey är väl inte särskilt omtyckt av någon bortsett från AIK-are samt de spelare, ledare och supportrar som håller till i den klubb Pavey närvarar i.
Min personliga relation till Östers IF:
Den 13 april 2003 tog HIF emot Öster hemma på Olympia. Det var allsvensk hemmapremiär och nära 12.000 människor hade letat sig till Olympia. Di röe var tvungna att starta utan sin brassestjärna Àlvaro Santos som hade blivit svårt skadad under försäsongen (Valter Tomasz Jr., du är för evigt hatad), men humöret var ändå på topp bland oss supportrar. Detta var en match HIF skulle vinna. Öster var nykomlingar och HIF en av de tippade guldfavoriterna. Två timmar senare såg premisserna lite annorlunda ut. Mikael Thomasson och Johan Mattsson hade gett Öster två snabba mål i första halvlek, och när Peter Gitselov avrundade debaclet med att trycka in 0-3 i 91:a minuten var det inte mycket guldglans kvar över topptippade HIF.
Jag kommer aldrig glömma det extrema antiklimax mitt 13-åriga jag kände. Och jag kommer aldrig glömma hur en viss Atiba Hutchinson hade lekstuga med Lars Bakkerud, Eldin Karisik, Jesper Jansson och Kenneth Rasmussen. Det var även förmodligen på grund av (tack vare?) denna match som HIF högg illa kvickt och knöt åt sig Hutchinson så fort Öster hade åkt ur serien ett år senare.
Så tror jag det går för Östers IF:
Öster har en ny arena, en duktig ny tränare i Andreas Thomsson och en god, ung grund att stå på. Till det har man spetsat med rutinerade pjäser som Kenny Pavey och Johan Elvby, men även Juan Robledo och inte minst förra årets skytteligavinnare i Superettan – Pablo Pinones-Arce. Jag tror Öster kommer bli ett tufft gäng att möta för de flesta allsvenska lagen, och spelar man sina kort rätt har man mycket goda chanser att göra så att sin tredje allsvenska sejour under 2000-talet varar längre än en säsong.
