Lundblad: Därmed faller det enda argumentet för att behålla Olof Mellberg
Kalmar vann mot AIK. HIF åker ur allsvenskan. Till skillnad från Helsingborgs IF hade jag ingen uppenbart färdigskriven text som skickades ut någon minut efter att degraderingen blev ett faktum. Men här följer några spridda tankar.
Vi börjar med det nyss nämnda. Brevet. HIF:s styrelse skickade kl 20.49, samtidigt som slutsignalen gick på Friends Arena i Stockholm, ut ett medlemsbrev.
Det är kanske en liten sak, men även om det så klart är bra att klubben har förberett sin kommunikation i händelse av en sådan här väntad dålig nyhet, så stör det mig. Texten var välformulerad, men minuten efter att HIF åkt ur allsvenskan är det ingen slick kommunikationsprodukt om hur väl man står rustade för framtiden som man som supporter önskar från klubben. I det läget vill man ha mer hjärta än hjärna i det som förmedlas. Längre utläggningar om att klubben har ”god kontroll på sin ekonomi” hade faktiskt kunnat vänta till imorgon.
Den formuleringen är för övrigt intressant. Med tanke på att publikintäkterna i år varit ganska precis noll och är högst osäkra inför nästa år, innebär detta rimligen att man har möjlighet att bli av med kostnader – som att en mängd kontrakt avslutas som följd av nedflyttningen.
Martin Olsson, Mix Diskerud, Kebba Ceesay, Adam Eriksson, Mohammed Abubakari och Erik Figueroa hade redan utgående kontrakt och vi lär inte se dem igen. Jag tror inte heller att mer än någon enstaka av följande spelare kommer att finnas i HIF nästa år: Anders Lindegaard, Kalle Joelsson, Joseph Ceesay, Brandur Hendriksson, Max Svensson, Anthony van den Hurk (det hade varit trevligt att få pengar för en sådan spelare, men det ska vi nog inte räkna med), Alhaji Gero, Noel Mbo och Ravy Tsouka.
Därmed faller också det enda argumentet för att behålla tränare Olof Mellberg.
Jag har tidigare ansett att HIF ska köra Mellberg-spåret hela vägen in i mål. Efter all kortsiktighet denna förening upplevt finns det ett särskilt värde i att inte låta resultat på ens medellång sikt avgöra vem som tränare A-laget. Till och med förbi en nedflyttning till superettan.
Men det är ett rent teoretiskt resonemang. I verkligheten kan ens position bli opinionsmässigt och politiskt omöjlig. Sådant händer normalt sett när klubbar, åtminstone större sådana, flyttas ned. Och argumentet om långsiktighet försvinner mot bakgrund av den spelarflykt kommer nu. Vem som än tränar HIF nästa år måste i princip börja om från grunden och då är det lika bra att ta in någon utan det bagage från 2020 som Olof Mellberg nu har på sina axlar.
Och kanske är detta inte en ens fråga – vi vet trots allt inte om det finns en nedflyttningsklausul även i tränarens kontrakt.
******
2020 blev ett misslyckat och hemskt år. Även för HIF.
Efter den genomusla starten, med en poäng och noll mål på fem matcher, inleddes en långsam uppryckning och en period där HIF blandade och gav, men kontinuerligt verkade bli bättre. Man samlade under ungefär en halv säsong poäng i en takt som skulle leda till nytt allsvenska kontrakt.
Sedan rasade allt ihop igen. I tystnaden från coronatomma läktare i de avgörande hemmamatcherna mot bottenkonkurrenterna Kalmar, Östersund, Göteborg och Falkenberg tog HIF två poäng. Totalt blev det två poäng på de sista åtta matcherna som betydde någonting.
Till en början under den här perioden uteblev poängen trots bra spel och skapade chanser.
Men till slut, när allt skulle avgöras i november, visade det sig hur mycket det här HIF-laget hade utvecklats under säsongen 2020.
Spelet i de tre senaste matcherna mot IFK Göteborg, Elfsborg och Falkenberg har varit på ren superettannivå. Forceringen för fortsatt allsvensk existens i det närmaste obefintlig. Laguttagningarna skapade i bästa fall frågetecken. Till slut sitter vi här idag och känner ingen chock när degraderingen bekräftas. Det känns bara… tråkigt. Tråkigt och väntat.
******
Ordförande Krister Azelius avgår också. Jag avundas inte det arbete som föreningens valberedning har framför sig.
Var finns då kontinuiteten i det här bygget? På kansliet finns den så klart genom klubbdirektör Joel Sandborg. Det känns tryggt.
Sportsligt ligger kontinuiteten hos mannen som i allt större utsträckning kommer att fungera som sportchef, den 35-årige ikonen som för två år sedan kom hem som världsback och VM-hjälte och lyfte HIF till allsvenskan.
Andreas Granqvist är en av få stora tillgångar HIF har. Vi vet inte mycket om hur bra han kommer att bli på sportchefsjobbet, men han är viktigare än någonsin utanför gräsmattan. Som ansvarig för ett lagbygge i förändring, som ikon och som en av få profiler som är kvar i klubben. Och med tanke på hur laget kan se ut nästa år gäller nog samma bedömning av hans betydelse även på planen.
Hoppet om goda besked om Granens ljumske är en av få saker som gör att det går att uppbåda någon form av tro på att det ska bli en kort vistelse i superettan den här gången.
