Lundblad: Elva hjältar föll med overhead-flaggan i topp
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s insats i 0-1-derbyt mot Malmö FF.
HIF gick in i Skånederbyt som ett stukat och nedtryckt lag. Med åtta raka utan seger var kontrasten knivskarp mot Malmö FF, som klev ut från bussen utanför Olympia med åtta segrar på de tio senaste matcherna och klar serieledning.
När det blev pausvila på Olympia var det nog många som också trodde att HIF gick in i omklädningsrummet som ett slaget lag, endast räddat från ett större underläge än 0-1 av Kalle Joelssons storspel.
Malmö körde inte över HIF i den första halvleken, men var klart bättre. Under en stor del av denna hade HIF svårt att hålla bollen inom laget i längre perioder. Markus Rosenbergs mål var typiskt för en match mellan ett topp- och bottenlag: En briljant pass från Søren Rieks, någon tiondels sekunds bättre tajming i löpningen och så var Rosenberg fri och förvaltade så klart sin chans. Totalt 14 avslut för MFF säger en hel del om första 45.
Allting pekade på en tydlig bortaseger när HIF vandrade in i omklädningsrummet i pausen.
Men någonting hände där, medan Stone Roses Made of Stone strömmade ut i Olympias högtalarsystem och medan Lars-Erik Ahlberg gratulerades på 85-årsdagen på innerplan.
För HIF tog alla den senaste månadens motgångar med sig in i omklädningsrummet – men man lämnade dem där inne.
När man kom ut till den andra halvleken gjorde man det som ett pånyttfött lag. Man spelade ut Malmö FF, ja, körde faktiskt över serieledaren under de första tjugo minuterna efter paus: 74 procent bollinnehav, fem hörnor och en serie målchanser under den här perioden.
Rasmus Jönsson var plötsligt sig själv igen, med precisa passningar, både långa och korta, i sidled och i djupled, och en boll klistrad vid fötterna när han rörde sig. Mamudo Moro klev in i matchen och tog sig till frilägen och slog fina inlägg. Andri Bjarnason vann matchen i matchen mot Malmös mittbackar och Max Svensson rusade in från bänken och snurrade upp backar vid kortlinjen. Dagens vänsterback Markus Holgersson (vårens spelare?) är inte Adam Eriksson, man han levererade offensivt i en ovan position och hade dessutom själv ett giftigt skott som tvingade Dahlin till en räddning.
Hur gick det till? Peo Ljung pratade om att man se till att vinna andrabollarna och Rasmus Jönsson sa att man gick ut och var bättre med bollen, fick till ett säkrare passningsspel med bättre rörelse. Och det gjorde verkligen skillnad.
Även om Malmö fick bättre kontroll på händelseförloppet efter ett par defensiva byten så släppte HIF aldrig foten från gaspedalen. Man jagade det där målet hela vägen in i kaklet och plockade fram en av säsongens tre bästa halvlekar i ett mycket utsatt läge.
Poängen delas ju som bekant inte ut på sådana grunder. HIF klarade inte av att förvalta alla möjligheter man fick till en kvittering och MFF vann matchen fullt rimligt mot bakgrund av det.
Det är fortsatt ett problem att HIF inte gör mål på chanserna och att man fortfarande inte hållit nollan i årets allsvenska. Liksom så klart den magra poängproduktionen – fyra på de senaste nio matcherna.
Men med tanke på just hur nedåtpekande HIF:s kurva varit på sistone, skadekaoset, motståndets nästan skräckinjagande form och en tuff första halvlek – så var den här andra halvleken ändå precis vad HIF behövde. Det var helt enkelt mycket starkt att plocka fram den i det läget och den ger hopp inför det som kommer efter kommande fyra veckor speluppehåll.
I det här derbyt föll HIF med flaggan i topp – den där vackra overhead-flaggan som var tifot på södra läktaren när spelarna vandrade in på gräsmattan. HIF på planen levde upp till läktarkonstens nivå. 16127 åskådare (minus några tusen bortasupportrar) kunde gå hem och vara stolta över sitt lag – trots förlusten.
******
Länk: Läs hela matchrefereratet från derbyt här.
