Lundblad: HIF vann för Pär Hansson
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s segermatch mot Östersund.
Det var en ångestmatch som på förhand skulle kunna ha illustreras med Edvard Munchs ”Skriet”. Två lag utan form, utan pengar och med en massa turbulens utanför planen.
En tjugogradig fredagskväll i augusti och Olympias fina gräsmatta var spelmiljön. Innan vi sparkade igång hade en tvågradig måndagkväll med regn i oktober och en leråker känts mer passande för ångestmötets karaktär.
Det hette att det enda laget som var i en värre kris än HIF i hela serien var Östersund. Det styrkeförhållandet lagen emellan visade sig vara likadant på planen.
För när ångestmatchen väl börjat spelade HIF utan ångest.
Max Svensson, han spelade istället med skärpa. Det fina förarbetet från Alexander Farnerud ledde fram till ett läge för honom att avancera in i sin favorityta med boll och med ett kontrollerat avslut gav han HIF ledningen efter bara elva minuter.
Framspelningen kom ifrån matchens främste spelare, Farnerud. Han var överallt i den första halvleken. Han var aktiv i presspelet, stod för fina one touch-passar, nickade bollen, instruerade medspelarna – och gjorde två assist.
Den andra assisten var till ett speciellt mål. Alhaji Gero slog till mot sin gamla klubb och spräckte äntligen sin målnolla i HIF. Han dansade förbi Tom Isherwood och lättade bollen över Aly Keita innan han petade in 2-0 precis framför sina gamla fans på Olympias bortaläktare. Av respekt för dem firade han inte målet.
Gero, som spelade som om hans formsvacka de senaste veckorna inte hänt, gjorde alltså mål och ja, det var en sådan kväll när det mesta gick rätt.
Till och med Anders Randrup var nära att näta. Med vänstran. Men det var en ribba mellan honom och ett drömmål på hans tunga skott.
Östersund tvingades framåt och gjorde ett offensivt byte i paus. Men trots att Dino Islamovic, som var så stark mot HIF i bortamötet i våras, flyttade ned ett hack i banan var han fortsatt i princip helt ute ur matchen.
Istället dansade HIF vidare, ångesten var borta och Armin Gigovic växte och växte. Alexander Farnerud snurrade upp Charlie Colkett och ÖFK-mittfältaren ansåg sig tvungen att ta ett frustrerat gult kort. Vikarierande kapten Markus Holgersson gjorde sin kanske bästa match sedan sommaruppehållet och ledde backlinjen till stordåd.
När Östersund väl fick in bollen i farliga ytor, som när Colkett lyfte in bollen till Rewan Amin i straffområdet och denne dribblade sig förbi Mohammed Abubakari till ett skottläge framför mål – då klev en annars sysslolös Anders Lindegaard in i handlingen med en fin räddning. Med tio minuter kvar, när HIF var för passivt i defensiven, sträckte Lindegaard ut igen och gjorde en ny fin räddning på Jamie Hopcutts avslut.
HIF gjorde en av säsongens bästa insatser. Man höll nollan för blott tredje gången i år. Man gjorde fler än ett mål för första gången sedan omgång tre. Man tog årets andra seger mot en bottenkonkurrent. I ett mycket utsatt läge, efter 0-5, tränaravhopp, cupexit och allvarliga skador, levererade HIF. Man spelade bort ångesten och får nu något väldigt värdefullt med sig in i landslagsuppehållet: Arbetsro.
Före matchen tackade Olympiapubliken av en tårögd Pär Hansson, en av de största i klubbhistorien. Hans lagkamrater såg till att tacka honom med att ta tre poäng. Jag tror att det var nog bästa avtackningsgåva Hansson kunde få. Den här kvällen vann HIF för Pär.
