Lundblad: Ikväll stiger två stjärnor ned i superettan och två världar möts
Det är elva och ett halvt år sedan Andreas Granqvist blev klar för Wigan. Två månader efter att han som 21-årig lagkapten lyfte cupbucklan på Råsunda efter finalsegern mot Gefle.
Det var en annan tid då, 2006. HIF hade varit Sveriges bästa lag under hösten, lett av Granqvist och den hemvändande VM-stjärnan Henrik Larsson. Det hela slutade i en allsvensk fjärdeplats – en enorm uppryckning från den tiondeplats man parkerade på med mer än halva säsongen spelad.
Hemkomsten för Henke den sommaren, motsvarigheten till dagens match – var ingen hit. 17100 åskådare på Olympia – men efter det storartade tifot inför avspark var det slut på festen.
Hasse Berggren, Robert Mambo Mumba och Daniel Larsson gjorde tre mål för det Häcken som då var långt ifrån dagens: Ett allsvenskt bottenlag, ett jojo-lag på marginalerna mellan allsvenskan och superettan. Men som alltid gjorde livet surt för HIF.
Låt oss hoppas att Norrby idag inte gör något liknande. Ett lag med två heltidskontrakterade spelare, som inte kommer att komma i närheten av dagens åskådarantal - 16100 – ens över årets samlade 15 hemmamatcher tillsammans. När de kliver ut på Olympia ikväll är det två världar som möts. Den stora världen, med en landslagskapten som för tre veckor sedan spelade VM-kvartsfinal, och livet på svensk elitfotbolls yttre marginaler.
Nu läser vi i tidningen om att Wanderson do Carmo och Markus Holgersson kanske också är på ingång. Det måste vara sista gången på länge som HIF och Norrby möts, därför att HIF är piskat att gå upp i allsvenskan för att det här bygget ska hålla ihop.
******
Granqvist var ju här en gång till. Inlånad under våren 2008. Då en fullvuxen spelare, på en egen nivå som allsvensk mittback i ett HIF som var bollskickligast i allsvenskan.
Man kan sedan föreställa sig den utveckling han haft under de tio år som gått sedan dess, och lägga till att HIF nu är en division längre ned, för att förstå hur stort det är att han idag beträder Olympias gräs som HIF-spelare igen.
******
Och så har vi Rasmus Jönsson. Samma sommar som Granqvist definitivt hade försvunnit, började vi se honom som 18-åring få speltid i Bosse Nilssons HIF. Det dröjde något halvår, sedan var han tydlig startspelare. I Conny Karlssons historiskt framgångsrika och historiskt bra lagbygge spelade han alla 53 allsvenska matcher som gick att spela, innan han lämnade för Wolfsburg i slutet av augusti 2011. Han fick ett SM-guld på posten, och han var en av de viktigaste männen bakom den titeln.
Nu är han tillbaka och att se honom mot Jönköpings Södra var som att kliva in i en tidsmaskin och kliva ut på någon allsvensk fotbollsplan den sommaren för sju år sedan. Rasmus Jönsson var briljant, vårdade bollen så att det såg ut som att alla andra misshandlade den. Han passade den vidare, avslutade klurigt och spelade fram till Max Svenssons 2-0.
Att han beträder Olympias gräs som HIF-spelare igen ikväll känns bara mindre overkligt än vad det är därför att Granen också gör det.
Andreas Granqvist och Rasmus Jönsson. Det finns bara en riktning i vilken de kan leda detta HIF.
