Lundblad: Var detta alla tiders comebackmatch?
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s fantastiska 3-1-seger mot IFK Norrköping.
Vad hände egentligen? Var detta alla tiders comebackmatch vi nyss bevittnade?
I flera år har HIF tryckts ned i skorna. Gapet till topplagen i svensk fotboll har skapats, vuxit och blivit till en ravin.
Sedan förra sommaren har HIF åtminstone kunnat räta på ryggen lite grand. Andreas Granqvist kom hem och efter honom följde den ena stjärnan efter den andra. HIF tog sig tillbaka till allsvenskan och vände pilarna uppåt efter fem års kursfall.
Men återkomsten skulle ändå bli en kamp för att hålla näsan över ytan. Kanske skulle man kunna arbeta sig till poäng eller en knapp seger i premiären mot en av guldfavoriterna. IFK Norrköping skulle trots allt vara ett par klassen bättre än HIF.
Men när allsvenskan kom tillbaka i stan gick HIF ut på Olympias gräs och arrangerade ett party som om det var 2011. Klyftan mellan toppklubbarna och di röe fanns inte i kväll. Istället körde HIF över IFK Norrköping.
Precis som det ofta såg ut 2010 och 2011 så skapade motståndaren i princip inga målchanser. Jordan Larsson var pigg och gjorde ett mål som han inte firade, men i övrigt fanns det knappt någonting att skriva hem till Östergötland om.
Andreas Granqvist och Markus Holgersson var hur säkra som helst. Granen ledde en backlinje som var lika stabil som den han bar med sig till VM-kvartsfinal i somras.
När Norrköpings mittfältseleganter skulle rulla ut HIF jobbade och slet Mamudo Moro, Mohammed Abubakari (som åt Sead Haksabanovic till kvällsmat), Alexander Farnerud, Johan Persson och Wanderson i sönder dem. Tillsammans med anfallarna framför. Peking fick aldrig in några bollar som kunde hota framför eller bakom HIF:s backlinje.
Istället fick de försöka slå långt och då stod de där, Granen och Holger, och nickade, tacklade och forcerade bort allting.
Framåt gjorde Rasmus Jönsson den stora skillnaden med ett påpassligt mål och sedan ett rent klassmål. I sin första allsvenska match på nästan åtta år var han nästan lika bra som den serieledarforward om den gången såldes till Bundesliga.
”Rasmus är verkligen Rasmus nu”, kunde Per-Ola Ljung konstatera efteråt.
Runt sig hade han allsvenska debutanter som Mamudo Moro och Andri Bjarnason. Den förstnämnde visade noll respekt och sprang så mycket att han kunde och överallt så att han fick ut maximalt av sin första match på toppnivå. Den andre tog med sig superettanskyttekungsformen till högsta serien och fastställde slutresultatet med ett klassavslut.
Mellan stolparna behövde den tredje allsvenska debutanten Kalle Joelsson knappt göra några ingripanden. Men Kalle såg så mycket säkrare ut än den landslagsuttagne supertalangen (Isak Pettersson) i Norrköpingsmålet.
Wanderson var också tillbaka i allsvenskan, för första gången sedan 2012. Han visade världen att hans stjärna fortfarande brinner, att den svaga hösten i fjor inte var en slutpunkt, utan ett kommatecken i karriären.
Och Alexander Farneruds karriär går också vidare, snart två år efter det som alla trodde var hans sista match i eliten. Ingen saknade Darijan Bojanic idag. Farnerud var stark i bägge riktningar och orkade 64 minuter innan han lämnade över till Johan Persson, som gick in och städade av matchen. Hans längsta inhopp i tävlingssammanhang sedan den där höstkvällen där hans karriär skulle tagit slut, med fotskadan som han ådrog sig för ett och ett halv år sedan.
******
Jag måste säga något: Vi ska såklart påminna oss om att 29 matcher återstår. En svala gör inte en sommar.
Men ändå.
Det här var alla tiders comebackmatch.
Bengt Streuli ropade in laget, södra stå vecklade ut sitt tifo och hela Olympia sjöng och applåderade HIF till tre premiärpoäng. Det var som om vi var i en annan tid.
Låt oss avsluta texten med ett citat av Markus Holgersson: ”I mitten av andra halvleken när ’kom igen HIF’ började gå igång… Energin kommer tillbaka. Johan Persson kommer in. Sen stänger vi matchen fullständigt.”
