Lundblads fem intryck från HIF:s heroiska insats i Stockholm: Martin Olsson lika överlägsen som Henrik Larsson var
Gustav Lundblads fem intryck från Djurgården-HIF 2-2.
1. Martin Olsson!
När Henrik Larsson var i HIF sin andra vända 2006-09 var det oftast övertydligt på vilken hög nivå han spelade, jämfört med motspelare (och ibland även medspelare).
Det är inte ofta man ser den typen av överlägsenhet i allsvenskan, men det är lite samma grej är det med Martin Olsson just nu.
I en HIF-backlinje som verkligen är skadedrabbad till bristningsgränsen är det Olsson som lägger in exakt allt sitt kunnande och allt sitt fokus för att hålla det här bygget flytande. HIF har ett decennium i Premier League och tre stora internationella mästerskap på planen.
Vänsterbacken Olsson har blivit en superstabil mittback och idag stoppade han på nytt allt i sin väg. Hela dagens backlinje bestod i princip av ytterbackar. Det är inte lätt att hålla ihop en sådan konstellation, med stor inbyggd osäkerhet. Men inte ens ytterligare en försvarsskada i halvtid kunde hindra Olsson från att leda detta HIF till en blytung poäng på Tele2 Arenas konstgräs. Djurgården hade inte ett enda avslut på mål i andra halvlek – det kan HIF till stor del tacka Martin Olsson för.
2. Årets första mål – i plural!
Till slut slog han till – Max Svensson. Iskallt placerade han in säsongens första mål och lyfte 480 mållösa minuters ok ifrån HIF-spelarnas axlar.
Utan den bördan var det ett lättare, nästan flygande HIF, som for fram på banan och innan det hela var över hade Armin Gigovic skickat in kvitteringen också.
HIF:s bägge talanger gjorde sina respektive bästa insatser för säsongen – men viktigast av allt var att de visade vägen med målen.
3. Årets bästa insats på fler håll
Det var årets bästa insats på väldigt många håll i HIF. Anders Randrup. Rasmus Jönsson. Anthony van den Hurk. Erik Figueroa. Mohammed Abubakari. Och så vidare. Många spelare som hittills agerat i biroller (oftast som B-skådespelare) klev fram och såg till att HIF lyfte sig ordentligt jämfört med plattmatchen mot Mjällby i torsdags.
Randrup, som varit dunderpetad efter inledningen, radade upp öppnande offensiva passningar från sin högerbacksposition. Rasmus Jönsson hittade plötsligt bollarna i sin yta mellan motståndarnas backlinje och mittfält. Anthony van den Hurk var vän med bollen och fick en assist. Erik Figueroa gjorde en stabil halvlek innan han tvingades utgå med skada och Mohammed Abubakari var sitt gamla jag som bollvinnare och mittfältsankare.
Utöver det? Adam Eriksson fortsatte att pumpa på framåt och hålla rent innanför sig på vänsterkanten. Max Svensson var kreatör på kanten och Armin Gigovic bidrog i båda riktningarna. Ravy Tsouka hade en hemsk matchinledning efter en hemsk andra halvlek i torsdags, men reste sig sedan. Mix Diskerud var i två matcher (mot Kalmar och Elfsborg) den ende som visade något offensivt. Idag var han knappast ensam om det, men bidrog till att hålla uppe bolltempot och skickade fram fina bollar till Max Svensson. Alex Timossi for fram på offensiv planhalva och satte griller i huvudet på Djurgårdsförsvararna. Och så vidare.
Det kollektiva presspelet fungerade också för första gången i år. Även om Djurgården hade mycket av bollen så kunde HIF ofta vinna den högt och hålla motståndaren borta från de farliga ytorna – bortsett från en period i mitten av första halvlek då man sårades av snabba anfallskombinationer från motståndaren.
4. Alexander Nilsson!
…och här har vi matchens mest oväntade huvudrollsinnehavare! Tredjemålvakten fick kliva rakt in i startelvan när Kalle Joelsson hade skadekänning och Anders Lindegaard blivit magsjuk. Han löste det hela stabilt, var nära att rädda en straff och gjorde en serietidningsräddning på frisparken i slutet av första halvlek. HIF har bredd på målvaktspositionen!
5. Nu måste HIF fortsätta på den här nivån
HIF blev inte första bottenlag i allsvenskan att vinna borta på främmande underlag mot någon av de sju rikaste klubbarna sedan 2018. Men det var inte så långt ifrån. Att ta en konstgräspoäng mot regerande mästarna väger så klart tungt, men i det jobbiga tabelläge man befinner sig i måste HIF fortsätta att leverera den här typen av insatser för att sakta men säkert klättra upp på fast mark i tabellen.
Bortsett från sjukstugan (allt mer pekar på att det krävs en ordentlig genomlysning av fysträningen, även om alla skador under en kort period så klart till stor del kan bero på slumpen) har man i alla fall bättre förutsättningar att arbeta i den riktningen nu, med nästan en vecka till nästa match och med snacket om den där nollan framåt begravt.
Olof Mellberg vann inte matchen men vann arbetsro och hans lag visade att det åtminstone inte är moralen det är fel på.
