Thörn: "De vuxna i rummet"
Vi bör säga som det är: HIF var som sämst när det gällde det här året. En anledning till det är HIFs oförmåga till att sätta ett bärande offensivt spel. En annan är att spetsen, undantaget Taylor Silverholt, inte presterade när det betydde som mest. För det som kanske var den enkla analysen och som vi alla trodde skulle vara korrekt i Januari var att ungdomarna inte skulle kunna hålla nivån när insatsen var som störst.
I November vet vi att det istället var tvärtom. Adrian Svanbäck, Lukas Kjellnäs, Ervin Gigovic hade sällan dåliga måstematcher. Sämre än sina personbästa? Såklart. Men att peka på att talangerna som någon undanflykt till att HIF inte hamnade topp tre detta året visar på en grav oförmåga att hitta rätt svar på den överhängande frågan. Att kidsen var de vuxna i rummet när väggarna blev mindre och pressen större säger mycket om var Helsingborgs IF som organisation befinner sig, men mer om var den är på väg.
Man har redan svaret på frågan. Men har svårt att bryta ifrån prestationsångesten som kan finnas i det klassrum som är svensk elitfotboll och räcka upp handen för att stolt återge samma svar till resten av sina konkurrenter. Mer ungdomlighet, färre lättare lösningar och högre ansvarsutkrävning på anställda. I termen anställda återfinns inte bara de som sparkar en boll i 90 minuter utan från och med nu i högre utsträckning på de som jobbar på kontor, styrelserum och tränarrum.
Fram tills nu har deras värld bestått av beslut som karakteriseras av sunt förnuft och enkelhet. I takt med att svårighetsgraden på besluten ökar. Ökar så även ansvaret för tidigare nämnda personer.
Styrelsen kan inte längre gömma sig bakom fina ord som “lång process” och “etableringsfas”. Mikael Dahlberg kan inte gömma sig bakom “föryngring” och "stabilisera". Kleber Saarenpää kan inte gömma sig bakom “ung trupp” och “rimliga förväntningar”.
Svårast beslut måste Mikael Dahlberg ta. Beslut som är komplexa i sin karaktär men som i längden är de mest korrekta för HIF i längden. Är det rimligt att Kalle Joelsson belönas med nytt kontrakt efter sin prestation idag och resten av säsongen? Har Dennis Olsson spelat på en tillräckligt hög nivå detta året? Om nej, var hittar vi spelare som ökar nivån på truppen utifrån?
Kleber Saarenpää har även han ett hårt jobb framöver. För med förväntningarna som kommer nästa år, kommer också ansvaret för att göra det som han aldrig riktigt lyckades med 2024. Att sätta ett offensivt spel som kan driva matcher.
2024 var ett detoxifierande år för HIF. Det var fyllt av lugn och ro för en gångs skull. Samtidigt förbarmar jag mig mot bilden att låga förväntningar och fokus på etablering är någon slags universallösning för framgång inom svensk fotboll. Den kanske funkar för vägkrogsklubbar. Men inte för HIF.
Gensvaret på fiaskot under Granqvist är inte Silenzio Stampa från oss supportrar. Utan att inte bara jämnt och ständigt rikta kritik mot de sportsligt ansvariga. Utan också mot Styrelse och ledande personer. Vad tycker ni? Är detta okej? Är spelet tillräckligt offensivt? Använder vi oss av tillräckligt mycket ungdomar? Sådana frågor fick Styrelsen sällan under Granqvists doktrin. Sådana frågor bör ställas kontinuerligt för att undvika att isolering av ansvar jämnt och ständigt fastnar på Sportavdelningen. För det är också vårt ansvar att undvika att liknande situation som skedde då, sker igen och att föreningen utvecklas i takt med att truppen gör det.
För det är också där värmen infinner sig. Det är där kärleken uppstår. För du har väl inte glömt bort dig själv? Du har väl inte glömt bort de 10000 andra som gick till Olympia ikväll. I superettan. En säsong där vi aldrig riktigt intalade oss själva att vi hade chansen. Där vi aldrig förväntade oss framgång. Där stod vi igen.
För du har också ett ansvar. Det är ganska lätt i sin natur. Även om utmaningen är stor ibland. Ge din totala tillgivenhet. Ge din kärlek.
För nästa år. Då ska du förvänta dig mer. Det är vi värda.
