Thörn: Double Down... Mellan nyanserna av Klebér Saarenpää.
Det började brinna i knutarna för Jörgen Lennartsson, tidigt på hösten 2021. Spelet havererade. Han verkade stressad ute på träningsfältet, passen flöt samman med varandra, geisten fanns helt enkelt inte där hos spelarna. Jag minns då att Rikard Norling, som för övrigt själv verkade mer och mer stressad över situationen i IFK Norrköping kom på tal hos HIF-Vännerna vid stängslet.
“Ae för Helvete… Inte en stockholmsjävel. Det blir bara skit då.”
Lokalpatriotismen har alltid varit stark i Helsingborg. Dronning Margrethes nyårstal slår högre Kungens juldito här. Strandpromenaden är den enda plats i världen där Globala världsproblem blir till simpla grannfejder och grannfejder ute i Eskilsminne blir till geopolitiska konflikter. När man som liten bor 2 minuter från Kärnan och 5 minuter från Kullagatan är det lätt för vem som helst att bli kär. Så även jag.
Utnämningen av Kleber Saarenpää säger väldigt lite om honom själv. Betydligt mer om Helsingborgs IF, dess status, var klubben befinner sig och framför allt om personerna han har runtomkring sig. Kanske allra mest om Mikael Dahlberg. Det fanns en tid där sportchefer förlängde med ålderstigna veteraner, ungdomsspelare lämnade utan att egentligen kunnat göra avtryck och enkla beslut hölls fram som ansvarsfulla och djupt grundade i en fotbollsmässig doktrin som ingen annan riktigt visste om.
Sure, Mikael Dahlberg har väl egentligen inte gjort särskilt mycket som varit svårt och med risk att denna text i framtiden blir lite av en modern tappning av William Shakespeares “Much ado about Nothing” så ligger ändå hans första tid i nyanserna. Han dubblar ner nu. Han gör det man sa att man skulle göra. Börjar om. Bygga upp. Satsa. Han hade kunnat ta ett enkelt beslut i att låta Stuart Baxter fortsätta sin resa. På det sättet hade han investerat mindre av sig själv i projektet och sluppit att dränka sig själv om Baxter hade misslyckats. Dahlberg hade överlevt Baxter. Med Saarenpää fastsurrad kring midjan kommer mer ansvar och därmed också mer tjära eller gravlax vid vägens slut. Samtidigt är det inget långskott som leder till Sankte Pär eller Beelzebub. Det är en högtidlig handskakning mot långsiktighet och saktfärdighet. En klanderfri sådan.
Om man hoppar över Olof Mellberg är Kleber Saarenpää den första tränaren sedan Conny Karlsson som inte har HIF-koppling eller erfarenhet av lokal Helsingborgs fotboll. Det säger något om enkelspårigheten i HIF:s tankesätt i modern tid, men kanske än mer om vilket paradigmskifte Saarenpää är. Syrianska, Vejle, Brage och 4–4-2. “That don’t impress me much” säger både Shania Twain och jag själv. Men det måste det å andra sidan inte. Inte längre. Det har gått för lång tid av att HIF har varit rädda för “Stockholmsjävlar” och förändring (Ja, Klebér är från Uppsala men med den dialekten är allt tomato tomatoo).
Utmaningen för Klebér ligger i proportionerna. Du kan komma undan med undanflykter i Brage och Syranska men i HIF är både fallgroparna och fördelarna större än vad han någonsin haft tidigare. Inga cash? Visst, ekonomin i HIF är ansträngd men är fortfarande tillräckligt stor för att man ska kunna röra sig. För dålig trupp? Truppen är i dags dato rent skicklighetsmässigt defintivt bra nog för att placera sig på övre halvan i en Superetta. Inga talanger att utveckla? HIF styr över en 5-stjärnig akademi som slår flera topplag i Allsvenskan samtidigt som man själv harvar i Superettan. Klebér Saarenpää ska inte ses som Mozart som bygger symfonier från grunden, Symfonin är redan skriven och kristalliserad, HIF som fotbollsmässig institution och mastodont har dock krävt en dirigent som får resten av klubben att spela i harmoni och symbios. Micke Dahlberg sätter sina marker på Klebér Saarenpää.
Samtidigt kommer du inte undan. Du har själv hört det som sägs. Långsiktighet. Satsningar på egna produkter. Stressa inte. Lokal anknytning. Jag hörde själv Andreas Granqvist i ett skakigt zoom-samtal svamla om långt och kort spel, Jörgen Lennartsson om framåtlutat spel. Styrelsen om sin akademi och förbättrade relationer med lokala föreningar. Det slutade med en rädd tränare som bevakade 1-0 ledningar på Olympia, Casper Widell och Dennis Olsson på bänken och en förening som stod och stampade.
Bara för att en förening säger sig vara ansvarsfulla och göra rätt saker betyder det inte alltid att man gör det. Då gäller det att du gör det du alltid gör. Acceptera inte lögner och motsägelsefullhet. Omfamna speltid för ungdomar och han som kom från Hässleholm. Förstå att hållbar spelidé tar tid att sätta men att offensiva ideologier ska vara vår bibel.
Gör det du alltid gjort.
För det var vackraste med Rasmus Karjalainens avslut, en kall kväll i Halmstad var aldrig ett tillslag eller bolltouch. Det vackraste var ljudet och mänskligheten som kom därefter.
Det finaste med Pär Hanssons insats borta mot IFK Göteborg 2011 var inte hur makalös den var. Utan att vi än idag skrattar och skakar på huvudet åt den.
Det gudagivna vackra med HIF är du och jag. Och historierna som kommer därefter.