Thörn: En dag ska mina ögon glänsa.
Hur får det dig att känna?
“När HIF ligger näst sist i serien så blir det så. Det är inte så konstigt. Det är varken första eller sista gången så det får vi bara leva med.” - Jörgen Lennartsson, 2022.
I onsdags satt Conny Karlsson på Idrottsmuséet i Helsingborg. Tanken var att han skulle minnas och prata om när IFK Göteborg vann UEFA-Cupen 1982. Det gjorde han, trots hans till viss del svikande minne. Det var dock förstås helt omöjligt att i Helsingborg undvika att också prata och minnas tillbaka på det där som hände 2010-2011. Sådant glömmer man inte i Helsingborg. Sådant vill man gärna prata om i Helsingborg. Kanske var det därför som det starkaste intrycket på mig inte var när Conny med stora ögon tittade på bilder från när Dan Corneliusson gör det där ikoniska målet nere i Hamburg. Nej, istället var det när samma ögon tårades och blev glansiga när Reine Almqvist varmt talade om Guld-Connys unika bedrift av 5 raka titlar. Vackert för en rödblå själ.
I skrivande stund är mina ögon också glansiga med minnet av Terrasstrappor, planstormning och Karlssons avslappnade stil på tränarbänken. De är inte glansiga för att det har hänt. Utan de är glansiga för hur långt ifrån Helsingborgs IF som klubb är att ens komma nära det som skedde. Vi glömmer aldrig dessa år. Därför vill vi gärna prata om dem. Men när vi gör det pratar vi för lite om ögonen på Marcus Lantz ett regnigt derby 2010. Vi pratar för lite om bråket eller snarare bråken mellan Erik Edman och Christoffer Andersson under träningarna. Vi pratar för lite om när samme Edman sprang hem från träningen med skruvdobbarna kvar på fötterna. Vi pratar för lite om inställning och kravställning i Helsingborgs IF.
Jörgen Lennartsson kan såklart komma till mig och säga att analysen istället bör handla om bolltapp på mitten, markeringsmissar och avsaknad av skärpa i sista tredjedelen. Kanske är det så. Men det måste även finnas något annat som gör att Adam Kaied så huvudlöst och utan konsekvensanalys spelar fotboll. Det måste finnas något annat som gör att individer missar så grovt i markeringsspelet. Det måste finnas något annat som gör att ett lag vid motgång är lika mjuka som blöta pappershanddukar. När huvudtränaren för samma lag dessutom slentrianmässigt och smått avslappnat efter matchen säger att det knappast är sista gången som klubben ligger näst sist i serien samtidigt som dess supportrar skriker på hans avgång tyder på en sällan skådad klyfta mellan anställd och det som är kravbilden från oss supportrar.
"Jag är skeptisk till det vi håller på med för tillfället. Som det är nu så kanske det räcker för en kvalplats."
"Vi är j-vligt snett på det. Det gäller de äldre i laget... det gäller mig själv men även mina polare som Christoffer Andersson, Mattias Lindström och Erik Wahlstedt med flera. Vi är för mesiga. Vi måste, precis som tränarna, kunna ställa en högre kravbild och höja ribban. Men det gäller också de yngre som nu förväntas ta klivet. De måste ta ett större ansvar. Jag hoppas för min egen del också, för jag har inte heller kommit upp i nivå. Vår produkt håller inte allsvensk klass"
- Erik Edman, 2011.
När Granit Maqedonci blåste i sin visselpipa för sista gången under lördagen slutade klockan ticka på Olympias storbildsskärm. Samtidigt började en annan klocka ticka i Helsingborg. För nu börjar en av HIF:s viktigaste veckor på lång tid. Nu måste HIF:s kravbild bli tydlig och återetableras. Som högsta hönset över det sportsliga måste Andreas Granqvist inse att Jörgen Lennartsson inte lever upp till förväntningarna som alltid ska finnas i Helsingborgs IF och att denne därmed också bör packa ihop sakerna på sitt skrivbord. Landar han i en annan analys, då lever han inte upp till förväntningarna som jag har på det som ska vara en handlingskraftig sportchef och bör därmed också lämna klubben. Denna “Kravbilds-Exodus” måste återupprättas inom föreningen, inte bara för att visa att det som skedde igår var fullkomligt oacceptabelt. Utan även för att HIF-identiteten framöver kommer heta Anton Nilsson, Nils Arvidsson, Amin Al Hamawi och Vilgot Carlsson. HIF har en ljus framtid när det kommer till sin ungdomlighet. Men då måste förebilden för dessa ungdomar heta Erik Edman, Wahlstedt och Hansson och inte vara någon Frankensteins monster-variant på det vi såg igår. För på lång sikt är det inte längre hållbart för en klubb av den dignitet som Helsingborgs IF erhåller att ha en intern kravbild som inte är i närheten av att vara i samklang med dess supportrar.
Stopp! Du trodde väl inte att du skulle slippa undan? För det här är en viktig vecka även för dig som supporter. Utan ett engagemang finns det inga krav. Utan krav så finns det ingen identitet. Ta avstamp i de 40-talet supportrar som mötte klubbdirektör Joel Sandborg efter matchen igår. Ställ dig axel mot axel. Ta deras händer. Gå upp till Olympia nästa söndag. Acceptera inte 50%. Acceptera allt över 100%. Sjung.
HIF är det vackraste jag vet. Minnena av det som varit göder för evigt min passion. Men det gör så även de minnen som komma skall. En dag ska mina ögon glänsa som Conny Karlssons. Inte för att det har hänt. Utan för att det händer.
