Thörn: En liten uppdatering...
Det händer ibland att det kommer meddelanden till mig. Eller att folk får mig att stanna på gatan under mina promenader. Samma fråga dyker dock alltid upp. “Har du slutat skriva helt?” Eller för den delen vad man gör nu. Det gör alltid lite ont i mig när samma person lägger huvudet lite på sned i besvikelse efter mitt svar och säger “Synd, det var fantastiskt”. Det gör ont för att jag aldrig velat göra någon besviken. Det gör även ont för att jag sedan jag var tonåring haft väldigt svårt att tycka att det jag gör är särskilt märkvärdigt eller bra. Att få beröm har alltid varit svårt. Så när det väl händer att jag får kommentarer av en sådan natur blir jag givetvis glad men också väldigt fundersam. Det är svårt att leva med sådana människor. Hur som helst vill jag passa på att tacka er som tog er tid att uppskatta det jag en gång skrev. Det har hjälpt mig mycket. Mer än ni kanske tror.
“Är du här varje träning… Alltså när det snöar och så också?”
“Ja… När den inte är stängd naturligtvis.”
“Stängd…” skrockar journalisten från den lokala tidningen, vid den tidpunkten omedveten om att jag var fullt allvarlig.
HIF har alltid betytt allt för mig. Ingen älskar HIF som jag gör. Ingen älskar HIF som du gör. Vi har alla våra egna favoritminnen, våra egna favoritsekunder som inte bara gör HIF till vad det är, men som också gör varje kärleksförklaring unik. Det är inte fult att säga att ingen älskar HIF som du gör. Det är bara sanning. Vi borde alla ha modet att säga det ibland. Speciellt nu när det är tufft.
Hade jag inte sett HIF möta Sarajevo en varm sommarkväll samtidigt som parollen “Helsingborg - Här börjar kontinenten” rullat nere vid sidlinjen kanske jag aldrig hade förstått att det finns en hel värld bortom det klara vattnet nere vid strandpromenaden. Att man kommer långt på att våga ta chanser och utmana sig själv. Se nya kulturer och länder. Därför har jag HIF att tacka för mycket, inte bara en passion som göds av minnena av det som en gång varit. Utan för att passionen ofta böljade över på andra delar av mitt liv. Sådana saker är svåra att tacka för. Kanske är det omöjligt.
I samma anda är det alltid viktigt att vara tydlig mot det man håller kärt här i livet. Därför är det inte mer än rätt att ni får reda på hur saker och ting ligger till. Jag har sedan en tid tillbaka flyttat från både Helsingborg och landet för en tjänst utomlands. I skrivande stund vet jag inte hur mycket detta kommer påverka skrivandet. Jag vet dock att det givetvis på olika sätt kommer påverka min tillgänglighet. Kanske kommer jag sakna Helsingborg så mycket att det fortfarande kommer en text då och då. Jag vet dock att jag inte vill leva med tyngden av ett löfte om kontinuerliga alster och göra någon besviken när så inte sker.
Det finns en slags naiv övertro bland HIF-supportrar att personer inom media och andra maktfaktorer i samhället agerar med rättrådighet i saker som rör Helsingborgs IF. Det är svårt att både agera i och beskriva saker man inte har förståelse för. Än mer svårt är det när saken som kräver förståelse sker i kärlekens språk. Därför är den bistra sanningen den om när folk nere vid Rådhuset försöker vira huvudet kring betydelsen av Olympia och dess sista trappsteg för den unga flickan eller pojkens introduktion till ämnen som gemenskap och kärlek. Om hur viktigt det är i livet med hopp. Hopp om att saker i livet kan bli bättre efter misslyckanden. Om drömmens betydelse, eftersom att inget kan uppnås här i livet utan en dröm. Här tas slipsnissarnas beslut aldrig utifrån lidelse, utan snarare utifrån apati, oförstånd och kortsiktighet. Olympia är en ungdomlig, rödblå kärleks-supernova som ett partiprogram aldrig kommer nära i varken effekt eller omfång.
Den andra härskna sanningen är att rödblåa tilldragelser blir något helt annat när det får gå igenom massmedias köttkvarn. Den kvarn där Sanna Nilssons finter en gång blev en hyllning till feminismen när hon själv bara vill spela vill spela i HIF av samma anledning som du själv. Inte för att bli någon modern bolltrixande Simone de Beauvoir, utan för att det inte finns någon annan klubb som får hennes hjärta att klappa lika hårt.
Just därför är supporter-journalistiken så otroligt viktig oavsett om den går under namnet AlltomHIF eller Ezine. En motvikt till det urvattnade och gråa. En viktig aktör för de som lever för att sudda ut det som är människors naturliga barriär till varandra och förlora sig själva till en hel kollektiv enhet. Vi som vet hur det känns känns att höra både sitt egna och andras hjärtan klappa i symbios. Vi som hörde det mänskliga ljudet vi gjorde där tillsammans på betongen. Kanske är det bara då som man förstår. Just därför är min ambition att fortsätta skriva så mycket som det bara går.
Det finns många vackra saker här i livet. HIF ger varenda en av oss möjligheten att se nya undersköna saker bara man är villig att titta ordentligt. För det var vackert när jag såg en då 16-årig Simon Bengtsson utan rädsla löpa längs långsidan en kall vinterdag i januari.
Likaså var det vackert när Stephanie Petersson till minnet av sin bortgångne far vattnade Olympias gräs med sina tårar till tonerna av “På gator röda och blå”.
Men vackrast av allt var nog den lille pågen på skolgården iklädd röd blå tröja för ett par månader sedan. Han som vågade vara annorlunda medan hans kamrater lajvade Mbappé och Håland. Han som precis som oss andra vågar hoppas, drömma och älska. Trots att det gör ont. Men ingen älskar HIF som han gör.
Ingen älskar HIF som du gör.
Ingen älskar HIF som jag gör.