Thörn: Game Change.
Rick Davis, Steve Schmidt, Fred Davis, Mark Salter och John Mccain sitter i ett rum. Stämningen är konfunderad och smått frustrerad. Den karismatiske Barack Obama drar iväg i opinionsundersökningarna. Mccain, en förre detta krigsfånge och hjälte från Vietnam-kriget med över 20 års erfarenhet av Washington ligger under mot Barack Obama, en ren novis i sammanhanget som inte ens suttit färdigt sin första termin i Senaten. Hur är det ens möjligt?
I John Heilemann och Mark Halperins bok “Game Change: Obama and the Clintons, McCain and Palin, and the Race of a Lifetime” får vi läsa oss till hur det egentligen gick till när John Mccain försökte med en “Game Changer” för att försöka tippa tillbaka valet i rätt riktning genom att välja en ditintills okänd kvinna, Sarah Palin till sin Vicepresidentkandidat. Hur det gick med den saken, vet de flesta redan. Det råder dock stora dubier om hur mycket av de mer snaskiga detaljerna som faktiskt stämmer i Halperins och Heilemanns bok, då Mccain, hans närmaste och de som arbetade tight med kampanjen förkastat innehållet. Själva sensmoralen av händelseförloppet och boken är dock intressant då den i mångt och mycket ställer frågor till omvärlden om hur mycket vi är villiga att offra i moral, rykte och vad som är konventionellt för personlig framgång.
När första raden till denna text skrevs satt Andreas Granqvist, Alvaro Santos, Mattias Lindström och antagligen ett par till i sitt egna sportsliga “War room” inne på Olympia. De skulle bestämma sig för om strategin framöver. Beslutet landade i att låta Mattias Lindström och Alvaro Santos fortsätta ha huvudansvaret. Game change? Trams. Paradoxalt nog är den här tränar-konstellationen den förutspådda konventionen trots sitt unika yttre. Det här är doktrin Jörgen Lennartsson 2.0. Inte för att Mattias Lindström och Alvaro Santos själva inte vill ändra dynamiken i spelsätt och taktik. Utan för att Andreas Granqvist redan gett dem ramarna för förändring lika tighta som Granqvists skjortor i stil slimfit.
”Vi har gått in på en linje där vi har en röd linje i hela föreningen. Vi vill spela på ungefär likadant sätt från akademin upp i A-laget. Men i slutändan gäller det att vinna fotbollsmatcher och ta tre poäng. Sen om vi får skruva lite på det för att utveckla lite till – det kommer inte bli någon gigantisk skillnad på själva spelsystemet.” - Andreas Granqvist.
Att limitera det taktiska utrymmet på det här sättet tvättar inte bara bort en eventuell pionjär-stämpel som utnämningen kunde haft, det tvättar också bort en hel del av ansvaret som huvudtränare brukar ha. Därför är det inte Mattias Lindström och Alvaros Santos som nu går all in med rödblåa pokermarker och sitt rykte. Det är Andreas Granqvist. Han har ett transferfönster till där han lovat förstärkningar. Nedflyttning? Då rycker kraven på hans entledigande och ett befläckat rödblått CV allt närmare. Säkrat kontrakt? Då hörs “One more year!” ropen från styrelsen. High risk… High Reward.
Några som däremot bör älska oddsen är Mattias Lindström och Alvaro Santos. Ingen bör klandra dem för att de nu tillsammans puttas ut i en skakig eka av Andreas Granqvist. Kantrar båten bör folk istället klandra överbefälhavare Granqvist och inte kommandobrygga Lindström-Santos. Rider de dessutom ut stormen kommer de båda få ett eget famöst kapitel i det kompendium som är HIF:s vackra historia. De har bokstavligen allt och vinna. Low risk… High reward.
“Jag har varit på Olympia sedan jag var tio år gammal. Jag har varit med om tre läktare: först träläktaren, sen den andra och nu den nya. Ibland behöver man en paus, det var läge för mig då. Sen blev saknaden för stor. Jag är väldigt glad över att vara tillbaka på Olympia. I 30 år har jag sprungit runt här.” - Mattias Lindström
Det ser alltid som mörkast ut innan det är becksvart. Kanske finns det en hel del som i mörkret går vilse. Ser allt det det där fula och cyniska med fotbollen. Han där som säger att det aldrig går. Han som skakar på huvudet när Taha Ali misslyckas med sin dribbling. Han som inte såg matchen. Han som skriver arga kommentarer. Han som överförfriskad iklädd Liverpool tröja frågar hur i helvete du kan hålla på ett sånt skitlag som HIF sent en Lördagkväll…
Sen så finns allt det där vackra… Den kollektiva inandningen på Olympia innan Anthony Van Den Hurk kliver fram till straffpunkten. Suset från HIF-Vännerna efter en överstegsfint av Ervin Gigovic under en U21-match på Olympiafältet. Mattias Lindströms tjuriga blick när han sprang. Alvaro Santos leende. Den lilla killen som i söndags stod på gamla “37:an” med en Mikael Hansson-tröja han fått av sin farsa.
Vad som är vackrast av allt? Du som aldrig slutar hoppas.
