Thörn: HIF visade sina intentioner idag.
"Utifrån ett rent spelmässigt, chansmässigt perspektiv är HIF tillräckligt bra idag för att vinna. Det mot ett lag som gör tvärtemot det HIF just nu gör. Värvar kortsiktigt för att leverera nu. Om någon nu fortfarande tror på den lokalpress-manifesterade myten av att HIF inte är redo för Allsvenskan så är samma myt nu lika död som Tutankhamon. Degerfors är det bästa laget HIF mött i år."
Kanske svor du. Kanske grubblade du. Kanske diskuterade du små situationer med dina vänner. Kanske stirrar du ut mot gatlyktornas sken mot asfalten samtidigt som du kontemplerar små situationer. Bra. Då är du inte nöjd. Någonting säger mig att Kleber Saarenpää, Mikael Dahlberg och resten av HIF-kollektivet trots det där mannagrynsgråa snacket om “skynda långsamt” inte är nöjda heller.
För HIF visade sina intentioner idag. Det råder ingen tvekan om det längre. Om det betyder att Mikael Dahlberg redan nu sätter sig framför laptopen, knäcker en Red Bull och i den ljuva sommarnatten överger sin doktrin och med lånade pengar försöker hitta en ny Alfred Finnbogasson genom Wyscout så vet både du och jag att den tiden är över.
Men. HIF går för detta nu. Du vill det. Jag vill det. Kleber vill det. Annars hade Jon Birkfeldt aldrig gått före Benjamin Örn. Samma Birkfeldt hade aldrig fått gå på knäna sista 10 och Hellborg hade inte heller fått lika många minuter som han till slut fick.
Utifrån ett rent spelmässigt, chansmässigt perspektiv är HIF tillräckligt bra idag för att vinna. Det mot ett lag som gör tvärtemot det HIF just nu gör. Värvar kortsiktigt för att leverera nu. Om någon nu fortfarande tror på den lokalpress-manifesterade myten av att HIF inte är redo för Allsvenskan så är samma myt nu lika död som Tutankhamon. Degerfors är det bästa laget HIF mött i år.
Jag kommer aldrig tycka det är fel för HIF att ha ambitioner. Snarare tycker jag det bör vara ett slags naturligt ställningstagande. Att alltid gå för vinst och framgång. I det läget som HIF befinner sig i är det snarare en positiv bieffekt för spelare som har haft en halvtaskig period i HIF. För det är inte många gånger som Adam Hellborg sprungit lika mycket, glidtacklat lika mycket och Arian Kabashi har tidigare inte haft lika mycket vilja att ta bollen tillbaka. Skillnaden då från nu ligger dels i HIF:s nuvarande tabellposition och dels i intern truppmässig målbild.
Att då klandra på den, se ner på den eller be HIF avfärda den för någon slags mellanmjölks-ambition för att andra som aldrig kommer förstå eller älska HIF är inte bara sportsligt självmord utan även ett externt hot mot den identitet som HIF kommer med.
Jag ser fortsatt med tillförsikt på framtiden. Inte minst för att Lukas Kjellnäs, på en av sina sämre dagar för året, trots det var en av HIF:s bättre spelare. Inte för att HIF:s övriga spelare var undermåliga, utan snarare för att HIF numera är synonymt med jämnhet. Jag ser med optimism och entusiasm på nutiden för att Wilhelm Nilsson är HIF:s just bästa spelare samtidigt som resten av backlinjen ser stabil ut.
I den bryggan mellan nutid och framtid finns Kleber Saarenpää och Mikael Dahlberg. Oavsett hur den här säsongen slutar kan jag med självförtroende säga att jag inte bara har förtroende för var det här laget, som en gång gav mig besvikelser och en känsla av vilsenhet, numera inte bara i Lukas Kjellnäs spelförståelse kan lita på att det finns en framtid.
Utan jag kan även i Wilhelm Nilssons pondus och spänst känna lugn i nuet.
HIF visade sina intentioner idag. Just därför ser jag fram emot hösten.
