Thörn: Hugg den j*veln!
Jag värderar ett minne från senvåren 2010 väldigt högt. HIF mötte Elfsborg hemma på en plan som måste klassas som lyx tidigt en Allsvensk säsong när kylan fortfarande biter lite i kinderna. Jag och pappa satte oss precis som vanligt, ungefär fem rader upp till höger på vad som då var 36:an. Den här gången möttes vi av ett äldre par. De hälsade och snackade med oss som om vi träffat varandra innan. Jag slogs av deras närhet och hur lätt de hade för att bryta den vägg som människor ofta har till varandra nuförtiden.
Matchen var jämn inledningsvis även om HIF hade initiativet. Ett ganska flaxigt spel med två lag som inte riktigt vågade släppa loss. Sen så händer det där… Bollen studsar upp… Och han klipper till. Det äldre paret jublade i en salig blandning av chock och glädje samtidigt som deras vantar i läder klappade ikapp.
Det märkliga med Ardian Gashi är att för de flesta spelare så skapar sådana där ögonblick en slags neuros som fullkomligt bedövar andra intryck vi har av spelare. Till exempel vill bara prata om Erik Sundins så här i efterhand sanslösa klack och mål mot Gais borta 2011 eller för den delen Rachid Bouaouzans helikopter-fint mot AIK hemma. Det finns en slags unik premiering av individuell skicklighet hos varje supporter som är svår att slita sig ifrån.
Men det är inte målet hemma mot Elfsborg som gör att vi kommer ihåg Ardian Gashi och som gjorde att han så han så snabbt klev in i både hjärta och medvetande hos varje HIF-Supporter och fortfarande är så djupt älskad snart nästan ett decennium efter han lämnat. Det var hans vilja, envishet och attityd. Vi minns när han gav igen elakt, när han vann boll eller för den delen när han skakade lite vett och tog ner Alexander Gerndt på jorden borta mot Halmstad. Mitt favoritminne? När han pressade skiten fullständigt helt på egen hand i derbyt hemma mot Malmö 2010 och rev ner applåder.
“Hugg den Jäveln!”
“Hugg den Jäveln!”
“Gashi... han har kniv”
Du kan se på denna match och peka på Lucas Limas skott, Wilhelm Loepers fint eller Erik Rings spurt. Men det var inte därför HIF vann och det var inte därför den rörde till lite extra hjärtat. Utan för att HIF visade för en gångs skull att man aldrig ger sig. Vad det var som var katalysatorn och dynamon till den realisationen härrör nog mycket till matchen mot Öster. HIF kämpade och slet med en man mindre och fick “bara” oavgjort” men fick trots motta en symfoni av “HIF, Vi ger oss aldrig”. Kanske insåg man där och då i Växjö att ibland är det inget mål eller soloräd som ger djupast avtryck. Utan att man visar att man ger sitt allra yttersta.
Det finns ett argument för att en av anledningarna till HIF:s kräftgång sedan 2015 och framåt är saknandet av en egentlig HIF-identitet som är tydlig och handfast. Sportchefer som kollar på Expected goals istället för expected impact, styrelser som jagar moraliska och kommersiella poänger istället för fokusera på sportsliga sådana. För visst ser satsningar på damer fint ut, men vad spelar det för roll om den genomsnittliga HIF-produkten inte vet vad det innebär att vara HIF-spelare på 2020-talet oavsett om denne heter Felix eller Fiona?
Ardian Gashi skar rakt igenom allt det där och just därför älskade och älskar vi honom. Att springa solen tills den är svart, spela med bröstet ut, våga se på planen som ett slagfält av möjligheter och att framför allt visa i varje ögonblick att det du har på bröstet betyder mest.
Kanske visade och kanaliserade Benjamin Örn det mest av alla och därför tog OIympia honom till hjärtat. Lite elak, inte bäst på plan trots att sponsorer ville flörta lite extra med Olympias trogna, men den som kämpade absolut mest, lite “F*ck off”-kapital och den som tydligast visade vad det faktiskt innebär att spela i Helsingborgs IF.
Jag såg aldrig det där äldre paret på Olympia igen. Tyvärr är det nog som så med deras höga ålder i eftertanke att de nog lämnat både Olympia och livet. Trots det tänker jag på de båda två titt som tätt, för ibland vet man inte riktigt vad som gör mest avtryck i hjärtat på en ung påg.
Men det gjorde Ardian Gashi. Det vet Benjamin Örn.