Thörn: I illusionen av mörker...
"Det är kontexten av föregående säsong som förlusten igår måste sättas i. Det är utifrån perspektivet av det året som du ska analysera den, konkretisera den och förstå den. Därmed är den också fullkomligt och absolut ovärdig. HIF kan förlora matcher detta året. Kleber kan återigen hitta sina offentliga ursäkter i karaktär och engagemang. Men att förlora med 4-0. På det sättet. Att vara så långt ifrån. Att ha så få skott på mål. Att ha så få passningar inom laget innan bolltapp. Det kommer inte b
Det fanns stunder förra året när vi alla tänkte: “Det kan i alla fall inte bli värre”. Det fanns stunder förra året när jag tänkte: “Klarar ni detta… Då finns det en morgondag”. Det fanns ögonblick när vi gemensamt fick genomgå smärta, haltande spel och sorg med löftet om att det finns en morgondag i Benjamin Örns debut och Thomas Rognes tårar. Du accepterade det. För att du trodde att det fanns en viskning om ljusare dag.
Det är kontexten av föregående säsong som förlusten igår måste sättas i. Det är utifrån perspektivet av det året som du ska analysera den, konkretisera den och förstå den. Därmed är den också fullkomligt och i sin absoluthet ovärdig. HIF kan förlora matcher detta året. Kleber kan återigen hitta sina offentliga ursäkter i karaktär och engagemang. Men att förlora med 4-0. På det sättet. Att vara så långt ifrån. Att ha så få skott på mål. Att ha så få passningar inom laget innan bolltapp. Det kommer inte bara ner till inställning och karaktär. Det är en del av det. Men inte hela bilden.
För i bakgrunden av förlusten igår är fortsatt förra årets säsong. Den avslöjar inte bara Kleber Saarenpää, hans ord och analys (I alla fall den offentliga). Utan även var HIF är någonstans. I dags dato är man inte tillräckligt långt framme, inte tillräckligt taktiskt stabila och trygga i sig själva i den sista tredjedelen.
I vilken annan klubb som helst hade han säkert kommit undan med det. Problemet här är att vi supportrar redan har sett mörkret. Jag har sett Värnamo springa åttor runt det som en gång var Skånsk fotbolls sportsliga lokomotiv. Jag har sett Degerfors ge mig känslan av apati och att kosmos är i obalans. Vi har alla varit där. I mörkret. Därmed kan Kleber Saarenpää inte heller ge oss ögonbindlar och säga att vi befinner oss under jorden.
Du kanske väntar på den där meningen. Jag förstår om jag har gett dig det intrycket. Den här krönikan är ingen glad sådan. Den är fylld av melankoli, vilket är fullt naturligt efter en match som den igår. Men den där meningen kommer inte att komma den här gången heller. Den där av stor effekt och betydelse. För nej, jag kommer inte ta ordet avgå efter Kleber Saarenpääs namn. Det bör inte du heller.
HIF behöver bryta onda cirklar. Till viss del tror jag man är på god väg. Kleber Saarenpää bör tacka sina lyckliga stjärnor att det är Mikael Dahlberg som är sportchef. Han har nämligen så mycket förtroendekapital att det hade fyllt en simbassäng eftersom det till stor del är han som har stått för det som inger intrycket av kollektiv och organisatorisk utveckling.
Han bör också tacka sina lyckliga stjärnor att förväntningarna utifrån ett krasst, sportsligt perspektiv är så pass låga som de är detta året.
Det har nämligen gett honom ett sportsligt vakuum som väldigt, väldigt få HIF-tränare har haft. Det ger honom även en höst att få till ett offensivt, stabilt spel som har någon form av kongruens med det som komma skall. Nämligen säsongen 2025. Är Ervin Gigovic där då? Antagligen inte. Just nu är hans prestationer på en så pass låg nivå att han inte har ett argument för en startplats eftersom att det långsiktigt inte lönar sig för HIF.
Samtidigt är det fel att enbart peka på honom för att smita undan det som är HIF:s kollektiva sportsliga misslyckanden i enskilda matcher. För det blir tydligare och tydligare för varje omgång som går att Kleber blir utblottad som taktiskt aningslös i det offensiva spelet.
Milan Rasmussen spelar faktiskt helt okej och ställer frågor. Loeper har sina ögonblick. Svanbäck har med sin slanka kropp, stora räckvidd med all säkerhet en framtid inom svensk elitfotboll.
Men Taylor SIlverholt har just nu så pass lite inverkan på sin omgivning att jag är genuint orolig för att han satt på bussen tillbaka till Helsingborg. Däri ligger den stora knuten. Taktisk apati från Kleber kommer avslöja honom som en bedragare. Förändring och lösning kommer att behålla honom jobbet. Det är basal, enkel fundamenta.
“Får jag låna en spelare?” kanske du och Kleber med blicken i marken och en fot som desperat gör en halvcirkel. Kanske under Andreas Granqvists doktrin hade du kommit undan med den typen av konstgjord andning. Nu? Leta i akademin. Ingen där? Tufft.
Onda cirklar måste brytas i HIF. Jag är skeptisk till om Kleber Saarenpää kommer vara den mannen som till slut rämnar murar och får HIF att ta sats från det kakel av botten som var insatsen i går för att till slut hoppa upp och andas ovan ytan igen, eftersom att hans offensiva taktik inte ger mig intrycket av optimism. Men de senaste årens omständigheter har gett honom chansen att få förtroende resten av året. HIF måste för en gångs skull ha is i magen, ge tid och tålamod. Men den som låter sin karriär bli en produkt av omständigheter och inte egen skicklighet har sällan en långvarig sådan. I alla fall inte i den här branschen.
Kleber måste under tiden visa sig själv, Mikael Dahlberg, laget, staden Helsingborg och oss alla att han är rätt man.
Tid har han. Men i sammanhanget spelar det noll roll utan egen förmåga och modet att förändra saker som inte fungerar.
Utan egen förmåga kommer han inte ha ett kontor på Olympia nästa år.
