Thörn: In the notepad: "Ingen tvekan vilken som varit Dahlbergs bästa värvning"
Prestationen ligger inte i hur HIF gör saker. Utan vilka man gör det med. Att man inte böjer av från det som var sagt.
Bread and butter.
Det fanns en tid när själva tanken på att domaren pekade ut med hela handen till en hörnflagga kunde få alla inom 042-området att få en känsla av ångest och rädsla. Oavsett vilken tränare HIF har haft de senaste 3 åren har känslan varit att HIF varit extremt usla på fasta situationer, oavsett om sagda set piece sker i offensiv eller defensiv riktning. Nuförtiden skriker klacken på hörnor som om denne skulle vara vilken skyttekung som helst. Nuförtiden är fotboll inte så jäkla svårt hela tiden. Nuförtiden vinner HIF matcher på “bröd och smör”- situationer. För en ung, uddlös trupp kan det bära väldigt långt.
At the Top of the Pyramid
Dahlberg gjorde inte många värvningar inför året. Men nuförtiden råder det inte någon tvekan om vilken av dem som har slagit bäst ut. Han var bra innan uppehållet. Efter uppehållet har han varit smått fenomenal. “Stocholms-Maldini” i Wilhelm Nilsson sätter nästan inte en fot fet i sitt försvarspel. Passningar med ackuratess, styrka, spelförståelse, pondus. HIF:s försvarslinje är HIF:s bästa lagdel och Wilhelm är utan konkurrens (trots att ingen av de andra tre spelar dåligt) överst på pyramiden.
The Character Paradox
HIF har saknat karaktärsspelare under lång tid. En del har velat ha rollen, få har kunnat ta den. Jon Birkfeldt börjar stöpas in i formen. Föregående år har det handlat om att gorma och skrika, det här året handlar det om att ha kyla, få Gigovic att förstå att det kanske inte är läge att kanalisera sin egna Zidane hur mycket man än vill, stå upp mot trycket utifrån. Han har med tiden tickat av fler och fler boxar.
Det enda problemet är att hans position går i stick i stäv med det överhängande projektet. Allt var frid och fröjd när han petade bort en, med all respekt, åldrande Rogne i mittlåset. När han petar en ung Benjamin Örn som högerback blir situationen annorlunda. Birkfeldt spelar bra. Men spelar han tillräckligt bra för att gå emot filosofin av att spela ungt? Hur mycket vågar Kleber gå emot strategin som sägs för att HIF just nu, dels är i sin formstarkaste period sedan Jesus gick i kortbyxor och dels för att man på allvar har chans på Allsvenskan?
Framtiden ser intressant ut på fler sätt än ett.
The battle within.
Han har varit kritiserad, sågad, ifrågasatt. Men målen är i blodet på Silverholt. Man gör inte sådana mål som det han gjorde idag annars. Trots det är det inte det som imponerar på mig. Glöden. Hämta boll djupt, sätta upp anfall, täcka ytor om du gör bort dig. Kampen mellan honom och Chika Chidi kommer att bli intressant att följa under hösten, då det märktes i andra halvlek att Silverholt gjorde allt för att visa att han fortsatt gav allt för Spelidén och en fortsatt startplats nästa vecka trots sinande målchanser. Den förtjänar han också.
The Gaffer…
Klart man kan ha sina synpunkter på att HIF skapar få 100% målchanser i etablerat spel. Klart jag kan sitta här och peka på att Ervin Gigovic istället måste sättas i fart. Klart jag kan peka på att det går lite långsamt ibland. Klart jag kan… Yadda Yadda Yadda… Klart är istället att Kleber Saarenpää gör det svåra enkelt med en trupp som var ung, skadeskjuten, fylld av ångest i början av Januari. Att samma trupp numera är en(!) poäng från direktplats till Allsvenskan, fylld av självförtroende, har en spelidé som laget köper in i, en underbyggande filosofi som precis alla förstår och accepterar är värt en applåd oavsett vad som händer.
Prestationen ligger inte i hur HIF gör saker. Utan vilka man gör det med. Att man inte böjer av från det som var sagt. Att man inte hittar genvägar på transfermarknaden. Att man istället spenderar sommaren med att skriva kontrakt med de man tror kan bli något.
Hösten kan bli underhållande.
Framtiden kan bli rolig.
Just idag? Den är bara vacker.
