StartfotbollSuperettanHelsingborgs IFThörn: In the notepad: "Utan egentlig konkurrens HIF:s bästa spelare"

Thörn: In the notepad: "Utan egentlig konkurrens HIF:s bästa spelare"

Vi har nått den punkten nu. När vi kan sluta prata om valpighet. Om han är man nog för utmaningen. Om han klarar nivån. Om han klarar de tuffa matcherna på seniornivå. Trams. Nej, nuförtiden är frågan inte längre om Kjellnäs klarar nivån i HIF. Utan hur länge HIF klarar av att behålla honom i en division som han snart växt ifrån.

The Quintessential.

Det snackas ofta om de två målområdena i fotboll nuförtiden. Att det är där det avgörs. Där det sätts på sin spets. Det som får säsonger att flyga. Det får säsonger att falla djupt i avgrunden. Benjamin Acquah var tyvärr ansiktet utåt för det mantrat idag. Inte tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att rensa bort bollen innan Östersunds 1-0. Inte tillräckligt mycket kyla och skärpa när han kom fri. På det kan du salta med ett par halvchanser där bollen inte riktigt ville som han själv.

Det är synd för mellan straffområdena gör han ett par fina aktioner och i hans försvar så dog en hel del av HIF:s uppfinningsrikedom, flärd och fart när han klev av. Till slut känns det bara som att man har sett filmen förut.

The D Block.

HIF:s vassaste var återigen deras mittbackar. Stabila, säkra och sällan på fel plats. Säkert en hel del som tycker att Rognes nick innan 1-0 är riskabel. Det kanske den är, men oavsett hur du vänder på det ska den bollen väck efteråt. I övrigt har jag svårt att se egentligen om Nilsson och Rogne satte en fot fel resten av matchen. Kanske någon smärre felpass, men i övrigt är de fortsatt HIF:s absolut starkaste del.

The color palette.

En grå match av HIF. Men en person doppade sina fötter i färgpaletten med varenda bolltouch. Lukas Kjellnäs. Ständigt företagsam, ständigt löpande, ständigt rörlig. En enda 20-årig konstant av Ungdomlig entusiasm och vilja. Blev tröttare ju längre matchen led, men på det stora hela var han utan egentlig konkurrens HIF:s bästa spelare idag.

Vi har nått den punkten nu. När vi kan sluta prata om valpighet. Om han är man nog för utmaningen. Om han klarar nivån. Om han klarar de tuffa matcherna på seniornivå. Trams. Nej, nuförtiden är frågan inte längre om Kjellnäs klarar nivån i HIF. Utan hur länge HIF klarar av att behålla honom i en division som han snart växt ifrån. Kontraktsläget för HIF är gott. Just nu.

The lackluster.

När en spelare gav färg gav ett par andra en fadd smak i munnen. Wilhelm Loeper och Ervin Gigovic hade inte sin bästa match för året. Wilhelm Loeper vill väldigt mycket, springer väldigt mycket, men det blir ofta enkelspårigt, lättläst och oinspirerat på en kant där han ofta blev utkonkurrerad av sin motståndare. Ervin Gigovic var till stora delar osynlig, gav väldigt lite i passningsspelet och var överlag en besvikelse idag.

Släpper HIF in första målet ska det ofta mycket till för att HIF ska vända matchen. Det infinner sig en känsla av krystat spel som är oinspirerat och stressat. Dagens match var en repris av våren, om än det såg marginellt bättre ut.

The bigger picture.

Är euforin dämpad? Kanske. Är det över? Antagligen inte. Det positiva är spelschemat, den jämna tabellen och ojämna lag. Det negativa är just spelschemat. För matchbilderna kommer ofta vara lik den idag. Lyckas man få upp den knuten kommer HIF ha en rolig höst. Oavsett vad som händer har HIF överpresterat något enormt utifrån var man började i Januari. För HIF:s del känns det därför extra skönt i magen att man säkrat upp talanger i akademin som bör få speltid, sekunden som hoppet är ute. Men. Det är det inte riktigt än.