Thörn: Let's talk about the positives... Ungdomarna.
På våren 2010 spelar HIF hemma mot Malmö FF. På ett sätt skulle det bli startskottet till den skånska kapplöpning som karaktäriserade Allsvenskan under den tidiga hälften av 10-talet. Allsvenskan blev Allskånskan. Tittar man närmare på startelvan i den matchen märker vi ganska snabbt någonting som står ut. HIF har 4 spelare i denna match som gått igenom dess akademi och är i en försäljningsbar ålder. (Markus Holgersson får du själv välja om han ska adderas till denna lista eller inte). Samtliga fyra har inför säsongen 2010 testats på högsta nivå. Ungtuppar förvisso, men verkligen inte ovana inför nivån som var Allsvenskan. Alla tillhörde mer eller mindre eliten i Allsvenskan 2010. Förutom fem titlar i rad, Uefa-pengar och ökade sponsorintäkter i en allt mer presterande klubb skulle de tillsammans dra in närmare 50 miljoner kronor till HIF i transfer-intäkter. (Råder viss osäkerhet kring summorna, detta är lågt räknat och exklusive bonusar).
Det finns en bild i supporter-kretsar att en av anledningarna till HIF:s kräftgång är att Akademin underpresterat. Var denna mytbildning uppstått vet jag inte, men jag tror att en del gör kopplingen att HIF från 2015 och framåt inte ställt upp med lika mycket Akademi-produkter som förut och att X därför måste läggas ihop med Y automatiskt. Sanningen är givetvis mer komplex och mångfacetterad. HIF:s Akademi har trots A-lagets sportsliga tragik presterat på HÖG nivå oavsett vilken division HIF spelat i. Man har trots ekonomiska besparingar lyckats få höga betyg från Svensk Elitfotboll när det kommer till sin fotbollsutbildning. Problematiken ligger inte i en underpresterande Akademi, utan en underpresterande förmåga att plocka penga-kossorna ur kakan. (Ekonomiskt och Cyniskt, men sant).
Andreas Linde, Jonathan Levi, Elias Andersson… Listan kan göras lång och deprimerande över spelare som HIF missbedömt fullständigt och gjort väldigt märkliga beslut kring. Därtill måste du lägga till spelare som inte nödvändigtvis är i Europa men som spelar i andra klubbar i Allsvenskan som HIF antingen kunnat tjäna pengar på eller behövt istället för att hoppa från sten till sten till underpresterande spelare på väg utför eller fullständiga chansningar (In other words Googla inte Kundai Benyu eller David Boysen).
Man skulle även kunna hävda att det är ett av de största bevisen till varför HIF är där de är. HIF har ibland skurit av sin egna ungdomliga aorta och undrat varför man inte andas som andra klubbar. Ibland är bevisen helt enkelt bara i puddingen. Anledningarna till detta är antagligen flera. Henrik Larsson-erans arrogans är en stor sådan, rädda tränare därefter som tvingats ställa upp lag som spelat “do or die” matcher varje omgång en annan för att man som Henrik Larsson själv hade sagt "Ligger där man ligger", en annan anledning är antagligen vårt egna fel. Eller ja, fel… HIF är en klubb som ska ha och har höga sportsliga krav utifrån, men det måste inte nödvändigtvis betyda att juniorer ska ha lika kort kö till giljotinen som Adam Hellborg.
Så är detta en text som vill säga att allt är skit och att vi till tonerna av Monica Zetterlunds “Vart blev ni av ljusa drömmar?” river Olympia, reser skylten “Här vilar Helsingborgs IF 1907-2023” “Älskad vän, hatad motståndare och passionerad älskare”? Såklart inte… Istället är min poäng att OM HIF lyckas hålla sig kvar i Superettan (För övrigt nominerad till mest deprimerande mening i det svenska skriftspråket) så har HIF en unik möjlighet att vända en trend som pågått sedan 2015. Den anledningen är just ungdomarna. Simon Bengtsson, Amin Al Hamawi, Lukas Kjellnäs, Ervin Gigovic, Anton Nilsson och Vilgot Carlsson. Icke att förglömma är William Westerlund som det viskats länge om på Olympiafältet (Borta med Körtelfeber) och Anton Nilsson som med sin fart är en attraktion i sig själv. Om alla kommer spela i A-laget om två år? Givetvis inte.
Oavsett vad har HIF en unik möjlighet att för en gångs skull spela in ungdomar, låta de lära sig och leva med både misstag och bedrifter. För vad folk glömmer med generationerna som tog Allsvenskan med storm 2010 och -11 var att det inte var deras första rodeo. Alla hade spelat Allsvenska matcher säsongen dessförinnan. De var bara redo DET året. Supportrar är programmerade att tänka på ungdomar som penga-indrivande anomalier när de i Svensk fotboll bör ses som stommen för en välfungerande förening oavsett om de blir en utlandsförsäljning eller inte. Kalle Joelsson är här kanske HIF:s mest talande exempel på detta. Denna gången måste HIF växa i takt med sina ungdomar när gapet mellan ungdomsfotboll och nivån A-laget spelar på är mindre än… Tja, 90-talet. Alternativet är att HIF självdör. Så bister är faktiskt sanningen.
Låt oss snurra tillbaka till 2010. För det finns en annan aspekt som är minst lika viktig att notera som Akademi-generationen då. Nämligen de som varit där tidigare. Christoffer Andersson, Mattias Lindström, Erik Edman. Marcus Lantz bör också nämnas i sammanhanget för att ytterligare ge kraft åt argumentet. Alla startade matchen mot Malmö FF 2010. Att vårda sin ungdomliga ådra är i en Svensk kontext inte bara viktig för stunden men också i framtiden. Det finns en anledning till varför Elfsborg och varför ett visst lag i syd med tvivelaktiga moraliska grundstenar ligger i toppen av Allsvenskan och allt stavas inte alltid till pengar. Det finns också anledningar till varför HIF vann fem raka titlar och det stavas till kravställare, identitet och erfarenhet.
Så visst. Det mesta med HIF känns deprimerande. Med andra ord är himlen blå. Men det finns också anledning att känna tilltro. Det ligger inte i Stuart Baxters dialekt och inspirerande tankar. Inte i Wilhelm Loepers spark i stolpen-inställning och inte i Kalle Joelssons “Herregud var f*n hade vi legat i tabellen utan dig-räddning”. Utan i Amin Al Hamawis löpning in straffområdet och Simon Bengtssons vänsterfot.
